Kristendom

Kristendom (från grekiskans Χριστιανισμός, från ordet Xριστός, Christós, Kristus, som är det grekiska ordet för det hebreiska Messias) är en abrahamitisk och monoteistisk religion, som är den största religionen i världen, med 2,6 miljarder anhängare (2025). Den största grenen är romersk katolicism, följd av protestantism, östlig ortodoxi, orientalisk ortodoxi och anglikanism.

Kristendomen växte fram i det första århundradet e.Kr. inom en judisk kontext i det Romerska kejsardömet, med utgångspunkt i livet, undervisningen, och de mirakler som tillskrivs Jesus från Nasaret, som senare korsfästes.

Den kristna tron grundar sig dels på Jesu egna ord och handlingar såsom de återges i evangelierna, dels på de första lärjungarnas tro på honom som Messias, Guds son och Herre. Eftersom de tidigaste kristna texterna – särskilt Nya testamentet, som utgör den andra delen av Bibeln – skrevs och spreds på grekiska, bär kristendomen på både judiska och grekiska rötter. Kristendomen har särskilt stark närvaro i västvärlden, men utövas idag över hela världen i en mångfald av former, trosinriktningar och rituella uttryck – alla centrerade kring tron på Jesus Kristus som världens frälsare och mänsklighetens försoning med Gud genom honom.

De kristna betraktar Jesus som den utlovade Messias (Kristus), och flertalet kristna samfund bekänner honom även som Guds son. Kristendomen ser sig själv som en andlig gemenskap i Kristus, där tron, sakramenten och bönen förenar de troende.

Liksom judendomen och islam räknas kristendomen till de abrahamitiska religionerna, och betraktas som en uppenbarelsereligion, där Gud uppenbarar sig för mänskligheten. Genom mission och senare även kolonisering spreds tron först i Mellanöstern, Nordafrika, Europa och delar av Asien, och därefter globalt. 2017 var kristendomen officiell statsreligion i tretton länder.

Troslära Kristendomen kan delas upp i en västlig och en östlig kultursfär. Det finns avsevärda skillnader mellan olika traditioner och inriktningar i tolkningen av centrala begrepp inom trosläran, som rättfärdiggörelse, frälsning, ecklesiologi, prästämbetet och Kristologi.

Majoriten av de kristna kyrkorna eller samfunden delar dock tron att Jesus är treenighetens andra person – Gud som sonen – som predikade, dog på ett kors och återuppstod från de döda som mänsklighetens frälsare.

Kärnan i den kristna tron Kärnan i kristen tro är att de syndiga människorna genom Jesu död och uppståndelse kan bli försonade med Gud, erhålla nåd och löftet om evigt liv. Genom att bekänna Jesus Kristus som Guds Son och Herre, och tro på hans uppståndelse från de döda (Romarbrevet 10:9) får den troende frukterna av Jesu frälsargärning (räddning). Mänsklighetens synd (missande av målet) och lidande har enligt de flesta kristna trosinriktningar sina rötter i att Adam och Eva som, enligt Gamla testamentets skapelsemyt, gick emot Guds vilja när de åt av ett träd som ger kunskap om gott och ont. Detta kunskapens träd växte bland träd och blommor i Edens lustgård – en trädgård som Gud skapat åt dem och som de skulle leva i med perfekt hälsa och evigt liv. Gud testade dem genom att varna dem i förväg och sa att om de valde att äta från det trädet skulle de dö, så det var inget misstag utan ett val som detta mytens första människopar begick (1 Mos 2: 15–17). Detta val medförde att Adam och Eva sade nej till att låta Gud leda dem, att de förstörde sina möjligheter att få en andlig, evig tillvaro.

Aposteln Paulus skriver (Rom 5) att syndafallet medfört att döden kommit in i människans värld, och att Jesus Kristus har återgett oss möjligheten till evigt liv genom gudomlig nåd. Många kristna teologer och författare har talat om en "arvsynd", och det är teologen och kyrkofadern Augustinus (354–430) som anses ha utformat läran om att alla människor bär på Adams synd (syndafallet) och därmed är hemfallna åt döden. Adam och Eva var olydiga och gick emot Gud, och det har drabbat alla efterkommande generationer. När de åt av kunskapens träd blev de medvetna, och därmed också benägna att välja bort dygden och att synda – något som förde in döden i människans värld: alla människor blir sjuka, åldras och dör, och människorna måste arbeta för att få tak över huvudet och mat på bordet. Numera anser de flesta kristna att synden inte kan ärvas genetiskt eller att miljarder människor fått betala för Adams och Evas handlingar, utan att mänskligheten generation efter generation väljer att upprepa samma mönster, nämligen att själva bestämma vad som är rätt och fel och negligera Gud och Guds vilja. Människan kan vara kärleksfull och barmhärtig, men också begå de mest fruktansvärda illdåd. Varje människa brottas dagligen med sina synder, och den enda syndfria människa som någonsin levt är Jesus från Nasaret – avlad av Gud men som människa ihjältorterad för påhittade brott. Jesus har även kallats för "den andre Adam", eftersom han sluter cirkeln och genom att offra sig själv befriar mänskligheten från "arvet" efter Adam.miniatyr|Kristendomen i världen i blåa färger.Baptistiska samfund tar avstånd från tanken på arvsynd och ser det nyfödda barnet som utan skuld, och därmed utan behov av dop. Detta är en konsekvens av att man definierar synd som verksynd, det vill säga medveten och avsiktlig handling mot Gud, inte ett tillstånd som det nyfödda barnet är i. Endast personlig synd betraktas som synd. Man menar att människan inte ärver synd eller skuld, eller straff för denna, utan endast en ondskefull natur som en effekt av Adams syndafall. Skapelsen och människans natur är sedan syndafallet skadad, vilket innebär sjukdom, död och att människan inte besitter förmågan att alltid välja det som är rätt. Denna skada är emellertid inte ett straff. På grund av skadan kommer varje vuxen individ att synda.

Kristen gudstro

Kristen gudstro utgör den teologiska och andliga grunden för kristendomen och handlar om förståelsen av Gud, Guds väsen och Guds relation till världen och människan. Centralt i denna tro är övertygelsen om att det finns en enda Gud, som är både allsmäktig och allvetande, och som är skapare av allt som existerar. Den kristna tron är monoteistisk, vilket innebär att Gud är en enda och odelbar verklighet, men denna enhet uttrycks i en särskild teologisk förståelse som kallas Treenighetsläran.

I kristendomen ses Gud inte bara som en avlägsen och opersonlig kraft, utan som en levande och personlig Gud som är närvarande i världen och i människors liv. Gud uppfattas som allsmäktig, vilket betyder att Gud har obegränsad makt över skapelsen, och som allvetande, vilket innebär att Gud känner till allt förflutet, nutid och framtid. Samtidigt är Gud kärleksfull och barmhärtig, och uppmuntras att sökas genom tillbedjan, bön och tro.

Denna personliga aspekt av Gud är grundläggande för kristen andlighet och etik, eftersom relationen mellan Gud och människan ses som en levande gemenskap där Gud är en omsorgsfull och närvarande förälder, vän och frälsare.

Treenighetsläran miniatyr|höger|Treenigheten, en central del av den kristna gudstron, avbildad i Botticellis målning från 1465–1467.Den mest framträdande och teologiskt komplexa delen av kristen gudstro är läran om Treenigheten, som uttrycker hur Gud är både en och tre på samma gång. Enligt denna doktrin är Gud ett enda väsen (essens), men existerar samtidigt i tre hypostaser eller personer - Fadern, Sonen (Jesus Kristus) och Den Helige Ande.

Treenighetsläran är unik för kristendomen och är inte att förstå som tre separata gudar, utan som en enda Gud i tre personer som är jämlika och eviga. Denna doktrin formulerades gradvis under de första århundradena efter Kristus, främst som svar på teologiska konflikter och för att sammanfatta Bibelns undervisning om Guds natur.

Läran om Treenigheten utvecklades inte som en plötslig insikt utan genom en lång process av reflektion, diskussion och debatt inom den tidiga kristna kyrkan. Kyrkofäder som Tertullianus, Athanasius och Augustinus bidrog med viktiga formuleringar som fastställdes i koncilier som Nicaea (325) och Konstantinopel (381).

Treenighetsläran försöker balansera de olika bibliska vittnesmålen: Faderns enhet och överhöghet, Sonens gudomlighet och Andens verksamhet. Den bekräftar att Jesus är sann Gud och sann människa, vilket är centralt för frälsningshistorien.

Det är viktigt att notera att begreppet "Treenighet" som sådant inte uttrycks explicit i Bibeln med just detta ord. Läran bygger istället på tolkningar av flera texter i Nya testamentet där Fadern, Sonen och Anden framträder med gudomliga egenskaper och en nära relation sinsemellan.

Johannesevangeliet är särskilt tydligt i att identifiera Jesus med Gud (t.ex. Joh 1:1–14), medan andra texter betonar Andens gudomliga verksamhet. Dock finns olika tolkningar, och vissa kritiker menar att läran om Treenigheten är en senare utveckling som inte fullt ut stöds av bibeltexterna.

De flesta stora kristna samfund, inklusive katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkor, bekänner sig till Treenighetsläran som en grundläggande trosartikel. Dock finns variationer i hur läran förstås och formuleras, särskilt beträffande den Helige Andes ursprung, där tillägget "Filioque" ("och Sonen") i den västliga kyrkan har varit en teologisk skiljelinje gentemot östortodoxa kyrkor.

Fadern

miniatyr|"Gud Fader" av Giovanni Battista Cima på kanvas. Gud Fadern är den första personen i Treenigheten och betraktas som skaparen av himmel och jord. Han är allsmäktig och allvetande, och hans vilja manifesteras genom skapelsen och upprätthållandet av världen. Fadern är också källan till Sonen och Anden, och hans relation till dem är en av enhet och gemenskap.

Jesus Kristus talar ofta om Gud som sin Fader, vilket inte bara understryker en teologisk sanning utan också uttrycker en personlig och nära relation. Det är också denna relation som Jesus uppmanar sina efterföljare att ta del av. I Matteusevangeliet 6:9 lär han lärjungarna att be: "Vår Fader, du som är i himlen..." – en bön som visar att Gud inte bara är världens skapare, utan även en kärleksfull förälder som vill vara i gemenskap med varje människa.

Gud Fadern också den som sände sin Son till världen – inte för att döma, utan för att rädda (Johannesevangeliet 3:16–17). Denna sändning visar på en djup kärlek till mänskligheten och en vilja att försonas med oss, trots vår synd.

Jesus Kristus miniatyr|En staty av Jesus i Salt Lake City, kopia av en staty av Bertel Thorvaldsen i Vor Frue Kirke i Köpenhamn. Jesus Kristus, Guds Son, Messias eller "Kristus" är den andra personen i Treenigheten. Kristna tror att Jesus är både fullt Gud och fullt människa. Hans liv, död och uppståndelse är centrala för den kristna frälsningsläran. Titeln "Messias" kommer från det hebreiska ordet מָשִׁיחַ (māšiáħ) med betydelsen "smord" och det grekiska ordet Χριστός (Christos) är en direkt översättning från hebreiskan. Titeln "Messias" kommer sig av traditionen i den judiska kulturen, att man smorde kungarna, men även profeter1 kung. 19:16 och präster3 mos. 8:12, med olja. Att Jesus är Messias har alltså innebörden att han är kung och härskare över både jord och himmel men han är också den sista översteprästen vilket är Hebreerbrevets tolkningHeb. 4:14, 9:11.

De flesta trosriktningar anser dessutom att Jesus är Gud inkarnerad (förkroppsligad) och del i en treenig Gud. Denna tolkning av nya testamentet fastslogs i Nicaenska trosbekännelsen, formulerad år 325, och är så central och dominerande att kristna majoritetsriktningar inte ser det som kontroversiellt att beteckna trosinriktningar som avviker från den som icke kristna, även om dessa avvikande minoritetsriktningar själva betraktar sig som kristna. Kristna menar vidare att Jesu ankomst fullbordade messiasprofetiorna i Gamla Testamentet. Till några av de viktigaste av dessa kan nämnas, Jesaja 53 och Psalm 22.