miniatyr|Några symboler inom modern hedendom: slavisk • keltisk • germansk • grekisk • wicca • romersk • modern häxreligion och gudinnetro • kemetism • semitisk.
Nyhedendom, även kallat modern hedendom eller neopaganism, är ett samlingsnamn för moderna religiösa och andliga rörelser som inspireras av förkristna religioner, mytologier och sedvänjor, främst från Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Begreppet omfattar bland annat wicca, modern asatro, druidism, rodnoveri, grekisk nyhedendom, kemetism och romuva.
Nyhedniska rörelser växte huvudsakligen fram under 1800- och 1900-talet i samband med romantikens intresse för forntid, folkliv, nationalism och västerländsk esoterism. Traditionerna skiljer sig betydligt åt i fråga om teologi, ritualer och organisationsform. Vissa riktningar försöker rekonstruera historiskt belagda religioner med stöd i arkeologiska, historiska och filologiska källor, medan andra kombinerar äldre mytologi med moderna religiösa och filosofiska idéer i mer eklektiska former.
Polyteism, animism och panteism är vanliga inslag inom nyhedendom, liksom föreställningar om naturens helighet, och människans relation till landskap och årstidernas cykler. IInom religionsvetenskapen beskrivs nyhedendom vanligen som ett paraplybegrepp för en grupp närbesläktade nya religiösa rörelser snarare än en enhetlig religion.
Terminologi Definitioner och avgränsningar Det råder ingen fullständig enighet inom religionsvetenskapen om hur nyhedendom bäst ska definieras eller avgränsas. De flesta forskare beskriver nyhedendom som ett paraplybegrepp för ett flertal moderna religiösa rörelser snarare än som en enhetlig religion. Begreppet omfattar traditioner med betydande skillnader i fråga om teologi, ritualer, organisationsform och förhållande till historiska källor.
Religionshistorikern Michael F. Strmiska har beskrivit nyhedendom som moderna rörelser som försöker återuppliva eller omtolka förkristna polyteistiska religioner och anpassa dem till moderna samhällen. Andra forskare har betonat att rörelserna inte enbart bygger på historisk rekonstruktion utan även på moderna idéströmningar såsom romantik, esoterism, nationalism, feminism, miljörörelser och alternativ andlighet.
Inom nyhedendom förekommer både rekonstruktionistiska och eklektiska riktningar. Rekonstruktionistiska traditioner eftersträvar i varierande grad historisk kontinuitet och bygger sin religionsutövning på arkeologiska, historiska och filologiska källor. Eklektiska riktningar kombinerar däremot ofta element från flera olika religiösa och filosofiska traditioner.
Vissa forskare beskriver nyhedendom som en form av naturreligion, medan andra har kritiserat en sådan klassificering som alltför förenklande.
Hedendom och paganism Det svenska ordet ”hedning” är bildat i anslutning till adjektivet heden (fornsvenska heþin) som går tillbaka till ett urgermanskt *haiþ(i)na- (”till skogsbygden hörande”), och syftade alltså på de religionsformer som ännu praktiserades i ociviliserade (lantliga) områden. Ordet hedning är kognat med engelskans heathen och tyskans Heide. Orden användes under kristen tid som beteckningar för personer som inte var kristna, framförallt anhängare av äldre polyteistiska religioner.
Uppfattningen att ordet ursprungligen syftade på människor som bodde på hedar eller i avlägsna landsbygdsområden är etymologiskt osäker. Religionshistorikern Ronald Hutton har påpekat att termen först är belagd i gotiska, det första germanska språk vars talare massomvändes till kristendomen, och att någon tydlig kognat till svenskans ”hed” och engelskans heath inte är dokumenterad i gotiskan. Sambandet mellan ”hedning” och människor som levde på hedar eller i obygd kan därför vara en senare folklig eller språklig omtolkning.
De engelska orden pagan och paganism kommer däremot från latinets paganus, som ursprungligen betydde ”lantlig, bondsk” eller ”icke-lärd, obildad”. Under senantiken började ordet användas av kristna för personer som fortsatte utöva traditionella romerska och andra förkristna religioner.
Inom modern religionsvetenskap används ”hedendom” och ”paganism” vanligen som samlingsbegrepp för förkristna polyteistiska religioner, särskilt i Europa och runt Medelhavet. Begreppen är dock omstridda eftersom de historiskt huvudsakligen utvecklats inom kristna samhällen och ofta använts som beteckningar på avgudadyrkan eller icke-kristna religioner.
Under 1900-talet började flera moderna religiösa rörelser återta orden ”hedning” och ”hedendom” som positiva självbeteckningar. Religionshistoriker har beskrivit detta som en form av språklig återerövring, där ett tidigare nedsättande begrepp omtolkats till en identitetsmarkör för moderna rörelser inspirerade av förkristna religioner.
Nyhedendom eller hedendom Begreppen ”nyhedendom” och ”neopaganism” används ofta inom religionsvetenskap för att skilja de moderna religiösa rörelserna från deras historiska föregångare/förebilder. Benämningen ”hedendom” har undvikits som term inom religionsvetenskapen. Prefixen ”ny-” och ”neo-” markerar att rörelserna vuxit fram i modern tid, även om de är baserade på äldre mytologier, ritualer och religiösa traditioner.
Ordet ”hedning” har historiskt ofta använts som en nedsättande beteckning av kristna på anhängare av andra religioner, men har under 1900-talet återtagits av många moderna utövare som en positiv självbeteckning. Samtidigt motsätter sig vissa utövare beteckningarna ”nyhedendom” och ”neopaganism”, eftersom de uppfattar prefixen som ett sätt att markera avstånd mellan de moderna rörelserna och äldre förkristna religioner. Jämförelser har gjorts med att moderna former av kristendom och islam normalt inte benämns ”nykristendom” eller ”nyislam”, trots betydande historiska förändringar.
Religionshistorikern Sarah Pike noterar att många utövare föredrar att kalla sig ”hedningar” eller identifiera sig genom sin specifika tradition, exempelvis wiccan, druid eller asatroende, snarare än genom det akademiska samlingsbegreppet ”nyhedendom”. Inom forskningen används dock ofta ”nyhedendom” och ”neopaganism” som samlingsbegrepp för moderna rörelser som återupplivar, rekonstruerar eller omtolkar äldre förkristna religioner.
höger|miniatyr|Ritual inom grekisk nyhedendom, även kallad dodekateism.
Rekonstruktionism och eklekticism
Moderna hedniska rörelser brukar beskrivas genom ett spektrum mellan rekonstruktionistiska och eklektiska riktningar. Distinktionen används för att beskriva hur olika inriktningar förhåller sig till historicitet, religiös kontinuitet och modern nytolkning.
Rekonstruktionistiska riktningar försöker i varierande grad återuppbygga historiskt belagda religioner med stöd i arkeologiska fynd, historiska texter, språkvetenskap och folkloristiskt material. Exempel på traditioner som ofta beskrivs som rekonstruktionistiska är grekisk nyhedendom, kemetism, romuva och vissa former av modern asatro.
Eklektiska riktningar kombinerar däremot ofta element från flera olika religiösa, magiska eller filosofiska traditioner och lägger vanligen mindre vikt vid historisk exakthet. Inom exempelvis många former av wicca och gudinnerörelsen förekommer influenser från ceremoniell magi, västerländsk esoterism, psykologi, feminism och new age. Ett ofta använt exempel på eklektisk hedendom är wicca, vars ritualer och symbolsystem kombinerar element från västerländsk esoterism, ceremoniell magi, folklig häxtradition och romantiserade föreställningar om förkristen religion.
Gränsen mellan rekonstruktionism och eklekticism är dock flytande. Många nyhedniska rörelser kombinerar försök av historisk rekonstruktion med nya religiösa innovationer, och flera rörelser har förändrats över tid genom påverkan och inspiration från andra hedniska och esoteriska miljöer.
Historia Bakgrund och idéhistoriska rötter höger|miniatyr|"Thor", staty i marmor av Bengt Erland Fogelberg (1844) Modern hedendom växte fram ur flera olika kulturella och idéhistoriska strömningar under 1700-, 1800- och 1900-talet. Intresset för förkristna religioner ökade under upplysningen och romantiken genom framväxten av arkeologi, folkloristik, jämförande språkforskning och studiet av antikens religioner.
Under 1800- och 1900-talet kom modern hedendom att påverkas av bland annat nationalromantik, västerländsk esoterism, ockultism och modern religionsforskning. Dessa idéströmningar bidrog till framväxten av flera moderna rörelser som inspirerades av Europas och Medelhavsområdets förkristna religioner och mytologier.
Romantiken och nationalstaten vänster|miniatyr|Tors strid med jättarna (1872), målning av svenske konstnären Mårten Winge. Under romantiken och 1800-talets nationalromantik växte ett omfattande intresse fram för Europas förkristna historia, folkminnen och mytologier. I flera europeiska länder började folkliga traditioner, sagor och äldre religiösa motiv samlas in och omtolkas som uttryck för nationell identitet och kulturell kontinuitet.
Intresset för fornnordisk, keltisk och grekisk mytologi samt andra förkristna kulturarv påverkade litteratur, konst, musik och historieskrivning under 1800-talet. Författare, konstnärer och nationalromantiska rörelser framställde ofta förkristna samhällen som mer organiska, naturnära eller andligt autentiska än det moderna industrisamhället. Under samma period populariserades även nyklassicismen, som idealiserade antikens kultur och samhällen. Dessa idéer och tolkningar kom senare att inspirera framväxten av moderna nyhedniska rörelser.
Ockultism och esoterism miniatyr|höger|Titelsida ur Grimoire du Pape Honorius, en fransk svartkonstbok. Under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal framväxte flera esoteriska och ockulta rörelser som kom att få stor betydelse för framväxten av modern hedendom. Ceremonialmagi, teosofi, hermetism, spiritism och andra former av västerländsk esoterism spreds genom ordenssällskap, tidskrifter och i alternativa religiösa miljöer.
Organisationer som Hermetic Order of the Golden Dawn kombinerade influenser från kabbala, alkemi, tarot, antikens religion och ritualmagi. Dessa miljöer bidrog till utvecklingen av nya former av ritualer och religiöst utövande som senare kom att integreras i flera nyhedniska rörelser, särskilt wicca.
Även folkloristik och religionshistorisk forskning kom att påverka den tidiga nyhedendomen. Idéer om en kvarlevande europeisk häxkult populariserades bland annat genom egyptologen Margaret Murrays skrifter, trots att hennes teorier senare kom att förkastas av huvuddelen av forskarsamhället.
Framväxten av wicca vänster|miniatyr|Skuggornas bok tillhörande Gerald Gardner. Den moderna häxrörelsen wicca utvecklades i Storbritannien under mitten av 1900-talet och brukar betraktas som den första större organiserade formen av modern hedendom. Rörelsen förknippas främst med den brittiske ockultisten Gerald Gardner, som under 1950-talet publicerade böcker där han hävdade att han hade initierats i en överlevande häxreligion med rötter i Europas förkristna religioner.
Gardners framställning byggde delvis på Margaret Murrays teori om en paneuropeisk häxkult, men har också hämtat element från ceremonialmagi, frimureri, västerländsk esoterism och samtida naturmystik. Historiker och religionsvetare betraktar i allmänhet inte wicca som en direkt överlevnad från förkristen tid, utan som en modern religion inspirerad av äldre religiösa traditioner och moderna esoteriska strömningar.
Efter att Storbritanniens sista lagar mot häxeri avskaffats 1951 kunde Gardner och andra utövare börja verka mer öppet. Under 1960- och 1970-talen spreds wicca och närliggande häxtraditioner till Nordamerika och andra delar av Europa, där rörelsen kom att påverkas av motkultur, feminism, miljörörelsen och new age.
Ur wicca har flera förgreningar utvecklats, däribland alexandrinsk wicca, dianisk wicca, reclaiming, feri med fler former av eklektisk häxreligion, som keltisk wicca.
Expansion under 1900-talet