Gais (Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap, av klubben själv stavat versalt, GAIS) är en fotbollsklubb från Göteborg. Klubben bildades 11 mars 1894 och startade sin fotbollsverksamhet 1897. Gais har blivit svenska mästare i fotboll fyra gånger (1919, 1922, 1931 och 1954). Vid två tillfällen (1925 och 1927) har man vunnit allsvenskan utan att tilldelas SM-tecknet, och en gång (1942) har man vunnit svenska cupen. Sedan 1950-talet har Gais rört sig fram och tillbaka mellan allsvenskan och lägre serier. Framgångar som en allsvensk fjärdeplats 1974 och tredjeplatser 1989 och 2025 samt ett cupsilver 1987 har varvats med ekonomiska problem och spel i andra- och tredjedivisionen. Säsongen 2026 spelar Gais i allsvenskan.
Föreningen har även ett damlag i fotboll, samt herr- och damlag i futsal. Tidigare har man även haft sektioner för ishockey, bandy och handboll.
Klubben går under smeknamnet "Makrillarna" på grund av att deras grönsvartrandiga tröjor samt vita byxor och strumpor påminner om makrillens randiga rygg och vita buk. Under 1950-talet spelade laget dock i grönvitt, gröna tröjor med vita ärmar och vita byxor; på grund av mönstret kallades tröjan för Arsenal-tröjan.
Historik mini|vänster|stående|Annons i Göteborgs Aftonblad 27 mars 1897 för ett Gais-evenemang med Carl Gustafsson. Vid detta evenemang invigdes Gais än i dag existerande fana. 1894–1909: Grundande och tidiga år Göteborgs Atlet- och Idrotts-sällskap grundades den 11 mars 1894 på Edlunds konditori och café på Storgatan 7 i Vasastaden i Göteborg och var Göteborgs första klubb för unga män från arbetarklassen.Alsiö, s. 98. Enligt historikern Torbjörn Andersson utgjorde kaféet en viktig mötesplats i arbetarungdomars vardagsliv, vilket kan förklara varför Gais uppstod på just Edlunds.Andersson, Torbjörn, Kung fotboll. Den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950, Arx Förlag, Malmö 2014, sid. 180 Bland grundarna fanns styrkelyftaren Carl "Våran" Gustafsson, en av stadens största idrottsstjärnor på 1890-talet. Till att börja med anordnade klubben tävlingar och övningar i allmän idrott, brottning och tyngdlyftning. Gustafsson tog över ordförandeskapet 1895, och han var en synnerligen aktiv ordförande, som även instruerade ungdomarna och deltog i träningarna.
Trots att många inom klubben såg ner på fotbollen fanns det ett växande antal medlemmar som ägnade sig åt sporten. Man anmälde sig 1897 till en turnering dit även Örgryte IS, Chalmers och Idrottens Vänner var anmälda. Chalmers och Idrottens Vänner dök emellertid aldrig upp, och därför spelades final direkt mellan Öis och Gais den 7 juni 1897; Örgryte vann med 2–0. Följande år möttes båda lagen i sex entimmesmatcher som Gais förlorade med den sammanlagda målskillnaden 0–26. Intressant nog upptogs dessa resultat inte i föreningens krönika, antagligen eftersom det fanns inre stridigheter mellan två falanger, där den ena under Charles Johansson tyckte att fotboll inte kunde räknas som idrott, medan den andra under Anders Nilsson inte höll med om det.Balogh, s. 8–9. Vissa av medlemmarna uppskattade inte att ”det brutala spelet” togs upp i klubben, och det blev inre slitningar mellan fotbollsentusiaster och utövare av allmän idrott och kraftsport. År 1900 övervägdes en nedläggning av klubben, men i stället uppgick man åren 1901–1903 successivt i Gårda SK, som övertog namnet Gais. Med flytten till Gårda fick klubben en mycket tydligare arbetarklassprägel.Andersson, Torbjörn, "Spela fotboll bondjävlar". En studie av svensk klubbkultur och lokal identitet från 1950 till 2000-talets början. Del 1. Helsingborg, Landskrona, Malmö, Listerlandet, Växjö och Göteborg, Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB 2011, sid. 307.
De följande åren var resultaten bleka för klubben. Örgryte IS var helt dominerande i Göteborgsfotbollen, och Gais största framgång var en oavgjord match, 2–2, mot ÖIS I 1904. 1904 startades Göteborgsserien, där Gais hamnade sist. Följande år hamnade laget näst sist, bland annat efter 1–10 mot IFK Göteborg. 1906 deltog Gais varken i SM-slutspel eller Göteborgsserien, men nådde semifinalen i distriktsmästerskapen (DM) där man dock förlorade mot Göteborgs IF. Åren 1907 och 1908 fanns det varken en dokumenterad verksamhet eller någon fungerande styrelse.Balogh, s. 9–10.
1909–1918: En storklubb byggs upp mini|Truppen som tog SM-guld 1919. Stående från vänster: John Johansson, Gustaf Johansson, Albert Olsson, Rune Wenzel, Nils Karlsson, Fridolf Jonsson, Arvid Bergman, Joel Björkman. Knästående: Victor Björkman, Ivan Holmdahl, Fritjof Hillén. Mellan 1909 och 1923 utvecklades Gais från en liten kvartersklubb till en storklubb med nationella framgångar. Ordförandeskapet i klubben togs 1909 över av Axel Svensson, som tog kommandot och sakta men målmedvetet byggde upp fotbollssektionen. Svensson satt kvar som ordförande ända till 1923. Samma år som Svensson blev ordförande fick fotbollssektionen en skjuts framåt när Friggas fotbollslag (inklusive bröderna Victor och Joel Björkman) anslöt sig till Gais.Persson, s. 114. 1909 var även året då den ännu aktuella loggan bestämdes, där kulstängerna symboliserade tyngdlyftningen och spjuten friidrotten. Likaså stod den röda färgen för kraftsporten medan den gröna färgen stod för den allmänna idrotten. 1911 bestämdes att laget skulle spela i grönsvartrandiga tröjor, vita byxor och svarta strumpor.Balogh, s. 10–11.
Gais fotbollslag anfördes av Joel Björkman, som var en verklig strateg på planen och utsågs till både lagkapten och styrelseledamot. Och sakteligen gick det uppåt för klubben, när man 1911 vann DM för första gången efter seger mot Vega i finalen. 1912 organiserades den Västsvenska serien, där Gais slutade på andra plats. 1913 lyckades laget vinna serien, och man upprepade denna framgång även i serien 1914/15. I de officiella svenska mästerskapen 1912, 1913 och 1914 åkte Gais ut i andra omgången.Balogh, s. 11–12.
Säsongen 1915/1916 blev ett genombrott för klubben. Representationslaget blev inbjudet att möta Djurgården i Stockholm den 16 augusti 1915, och trots att stockholmarna vann med 4–2 ledde matchen till att Gais bjöds in till att spela i svenska serien. I detta Gais spelade utöver bröderna Björkman profiler som Fridolf Jonsson och Fritjof Hillén, som 1917 blev lagets förste landslagsman. 1915 debuterade också Albert "Abben" Olsson i Gais, och året därpå Nils Karlsson. Trots att Gais slutade på en fjärde plats (av totalt sex lag) i svenska serien 1915/1916 fick klubben inte fortsätta i serien eftersom man ville ha högst två lag från samma stad i ligan. Eftersom IFK Göteborg och Örgryte redan var med fick Gais inte plats. Under det hårda krigsåret 1918 låg all serieverksamhet nere. I SM-slutspelet fortsatte laget 1915–1918 på den tidigare vägen och åkte regelmässigt ut tidigt.Balogh, s. 12–13.
1919–1935: Storhetstiden mini|Joel Björkman, domare Ruben Gelbord och Hammarbys Gösta Wihlborg vid slantsinglingen inför mästerskapsfinalen mellan Hammarby och Gais på Stockholms stadion 8 oktober 1922. Tiden runt slutet av första världskriget blev samtidigt början på Gais storhetstid, där klubben fram till mitten av 1930-talet hade 27 spelare i landslaget. Efter kriget kunde klubben åter mönstra ordinarie lag, och man fick dessutom tillgång till Ullevi. Tillgången till fotbollsarenan hade bl a sin orsak i att stadens tre stora klubbar, dvs. Gais, Örgryte och IFK, samarbetade i viss utsträckning. Göteborgs-Alliansen, en organisation som syftade till att hjälpa varandra och att inte värva spelare från varandra, fanns på plats sedan 1919 och 1921 anslöt Gais till alliansen.Andersson, "Spela fotboll bondjävlar!", sid. 306-308
1919 blev Gais för första gången svenska mästare i fotboll genom att vinna svenska mästerskapet. Efter seger mot IFK Göteborg i åttondelen, mot IFK Norrköping i kvarten och en seger med 7–1 i semifinalen mot Helsingborg väntade Djurgården i finalen.Balogh, s. 14. I finalen besegrades favoriten Djurgården med 4–1 på Stockholms stadion. Vänsterbacken Hillén, den 18-årige högeryttern Rune Wenzel och speluppläggaren "Abben" Olsson bildade stommen i laget. 1922 vann Gais sitt andra SM-guld, även denna gång på Stockholms stadion. Nu hade laget fått förstärkning i form av backen Douglas Krook (från Jonsered) och centerhalven Gunnar Holmberg. Från 1920 och fram till allsvenskans start 1924 tilläts Gais även delta i svenska serien igen, där laget kom 2:a (1920/1921), 1:a (1922/1923) och 2:a (1923/1924).Persson, s. 114–115.
mini|vänster|Gais årgång 1930/1931. Övre raden från vänster: Ragnar Gustafsson, Rune Wenzel, John Nilsson, Allan Mattiasson, Alf Hjelm. Mellersta raden: Gustaf Gustafsson, Nils Andreasson, Helge Liljebjörn. Nedre raden: Herbert Lundgren, Olle Bengtsson, Gunnar Zacharoff. När allsvenskan hade premiär 1924/1925 var Gais en självskriven deltagare. Klubben vann serien på 38 poäng, två poäng före IFK Göteborg. Man förlorade bara en enda match under hela säsongen (mot just IFK) och släppte enbart in 16 mål. Under säsongen avled backen Konrad Hirsch oväntat i hjärnhinneinflammation, blott 24 år gammal. Han ersattes av Herbert Lundgren (från Lundby), som tillsammans med Gunnar Zacharoff skulle bilda backpar under resten av 1920-talet. Både Lundgren och Zacharoff var viktiga garanter för seriesegrarna i allsvenskan 1927 och 1931.Persson, s. 115. Segern 1931 var något alldeles extra eftersom det var den första allsvenska seriesegern som även räknades som SM-guld.Balogh, s. 31. De allsvenska segrarna 1925 och 1927 tillhör inte raden av SM-titlar eftersom Svenska Fotbollförbundet fram till 1925 anordnade sin egen SM-tävling (se ovan), och från 1926 till och med 1930 fanns det inga officiella svenska mästare.Alsiö, s. 20. Allsvenskan 1931/32, 1932/33 och 1933/34 fortsatte bra för Gais och laget slutade på plats tre, två och två.Balogh, s. 33–37.
1936–1954: Nedgång, cupguld, uppflyttning och SM-guld miniatyr|Cupfinalen 1942 mellan Gais och IF Elfsborg. Under första halvan av 1930-talet slutade flera av lagets storstjärnor, däribland Wenzel, Holmberg, "Abben" Olsson, Zacharoff och Lundgren. Centerstjärnan "Long-John" Nilsson försvann till AIK 1934, och landslagsspelaren Åke "Carnera" Andersson gick samma väg när Gais 1938 för första gången åkte ur allsvenskan.Persson, s. 115–116. En annan bidragande orsak till att Gais, liksom IFK Göteborg, åkte ur Allsvenskan var att uppstickarlaget Gårda BK hade börjat värva friskt av de andra Göteborgsklubbarna.Balogh, s. 45. Klubben tillbringade därefter tre år i division II innan laget lyckades ta sig till allsvenskan igen. Som nykomlingar avslutade klubben emellertid säsongen 1941/1942 med en sensationell andraplats bakom IFK Göteborg. De nya stjärnorna i laget blev den flexible "Jack" Jacobson tillsammans med vänsterbacken Folke Lind och försvararen Sixten "Tjärpapp" Rosenqvist. Lind blev även hjälte 1942 när han i cupfinalen mot IF Elfsborg 1942 nickade in segermålet efter en hjärnskakning som han hade fått i samma match.Persson, s. 116.
miniatyr|Gais mästarlag i allsvenskan från 1954 med bland andra skyttekungen Karl-Alfred Jacobsson och hans bror Sanny Jacobsson.