miniatyr|Huset i Pau där Bernadotte föddes. Karl XIV Johan, född Jean Bernadotte 26 januari 1763 i Pau i Kungariket Frankrike, död 8 mars 1844 på Stockholms slott, var kung av Sverige och Norge från 1818. I Norge blev han efter sin levnad även känd under regentnamnet Karl III Johan.
Han gifte sig den 16 augusti 1798 i ParisKungliga familjen samt konungens stamfader och öfriga aflidna medlemmar af konungahuset : med biografiska uppgifter och en genealogisk tabell, F. U. Wrangel, Hasse W. Tullbergs förlag, Stockholm 1895 s. 5 med Désirée Clary, sedermera svensk-norsk drottning under namnet Desideria, svägerska till kejsar Napoleons bror Joseph Bonaparte.
Vid ankomsten till Sverige 1810 som furste av Ponte Corvo hade hans fullständiga namn utvecklats till Jean Baptiste JulesSix, Georges: Dictionnaire Biographique des Generaux & Amiraux Francais de la Revolution et de l'Empire (1792–1814) Paris, Gaston Saffroy, 2003 (vilket på svenska översattes till Johan Baptist JuliusElgklou Familjen Bernadotte bild mitt emot s 96, den namnform som används i Successionsordningen). Namnet Karl fick han efter adoptivfadern Karl XIII.
Biografi
Karl Johans bakgrund Karl XIV Johan föddes den 26 januari 1763 i Pau, huvudstaden i provinsen Béarn i sydvästra delen av Kungariket Frankrike. Han var yngst av fem syskon, varav två gick bort i barndomen. Hans far och farbror var båda sakförare, liksom hans åtta år äldre bror.Populär historia, nr. 9, 2009. "Napoleons rival", av Herman Lindqvist, s. 34 Fortfarande kan man i den franska staden Pau besöka hans födelsehem, som numera är ett museum med en fransk och en svensk flagga hängande ovanför ingången. Enligt Karl Johans egna uppgifter föddes han i huset "la maison Balagué" vid rue Tran nr 24, vars huvudingång vetter mot den gata som senare fick namnet rue Bernadotte. Förlossningen ägde rum i balkongrummet en trappa upp i den del av huset som har sina fönster utåt rue Tran. Som kung försökte han långt senare köpa in fastigheten för att inrätta ett militärsjukhus, men lyckades inte på grund av ägarens krav.Brander (1924), s. 22
Nedkomsten väntades först flera veckor senare, men modern blev utsatt för ett upptåg av några karnevalsdeltagare som störtade in i rummet där hon satt och handarbetade. "Fru Jeanne" blev så uppskrämd att hon fick ett nervöst anfall och fick föras i säng. Efter en orolig natt föddes sonen Jean på morgonen den 26 januari. Eftersom man befarade att det så mycket för tidigt födda barnet inte skulle kunna leva länge, döptes det redan dagen därpå i kyrkan Saint Martin.Bernadotte : En hjältesaga, Uno Brander, Lars Hökerbergs Bokförlag, Stockholm 1924 s. 19–20 Födelse- och dopattesten, förvarad i Paus arkiv, lyder i svensk översättning:
Karl Johan hette ursprungligen Jean Bernadotte, även kallad Jean Baptiste Bernadotte (då han var uppkallad efter Johannes döparen) för att namnmässigt skilja honom från sin äldre bror Jean Évangéliste Bernadotte (1754–1813). Systern hette Marie Bernadotte Justis (1759–1795). Fadern var Henri Bernadotte (1711–1780) och modern hette Jeanne Saint-Jean, född de Saint-Jean (1728–1809). Jean Baptiste, vars undervisning verkar ha skett i hemmet, var förutbestämd att fortsätta i faderns yrke. Han visade dock inget intresse för detta, och efter faderns död måste han mer allvarligt börja tänka på sin framtid. Ledd av ett brinnande intresse för soldatlivet tog han den 3 september 1780 värvning vid det 60:e franska linjeregementet, Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika.Nordisk Familjebok, sp. 988–989
I rullorna antecknades följande om den nye soldaten: "längd 5 fot, 3 tum och 5 linjer, mörkt hår, mörka ögonbryn, bruna, något liggande ögon, näsan lång och spetsig, munnen liten med tunna läppar, hakan kort avrundad, ansiktet runt och fylligt, pannan smal med tvenne ärr, ett i mitten, ett över ögonbrynet, förorsakat av en liten sten." Rekryten Bernadotte nr 651 fick som seden var ett soldatnamn. Han kallades "Belle-Jambe", det "Vackra benet". Namnet ska ha varit en anspelning på hans förmåga att lägga an på det motsatta könet.Bernadotte – Historien och historier om en familj, Lars Elgklou, Askild & Kärnekull förlag, Stockholm 1978 s. 11–12
Avancemang inom armén miniatyr|Jean Baptiste Bernadotte, löjtnant vid 36. régiment de ligne 1792. Målning av Louis-Félix Amiel (1802–1864), 1834.
Bernadotte kom att tillbringa tre år på Korsika. Efter ett besök i hemmet några månader i slutet av 1783 och början av 1784 för att vårda sin hälsa följde han sitt regemente till nya garnisonsorter – bland annat Grenoble, Vienne, Marseille och Saint-Martin-de-Ré. Han avancerade under tiden från grenadjär till korpral 13 juni 1785, till furir 21 juni 1786, till sergeant-major (fältväbel) 11 maj 1788 och till adjutant 7 februari 1790.Almén, (1893), s. 2ff Därefter hade kanske hans befordringsgång avstannat om inte franska revolutionen hade brutit ner det skrank som 1781 hade rests mellan underofficers- och officersgraderna. Under sin underofficerstid hade Bernadotte vid åtskilliga tillfällen visat framåtanda, till exempel då han efter att den 6 september 1789 anlänt till Marseille, 1790 lyckades rädda sin chef, markis d'Ambert, undan ett folkupplopp. Den 1 maj 1792Alternativt den 6 november 1791. Källa: Almén, (1893), s. 2ff utnämndes han till underlöjtnant vid det i Saint-Servant i Bretagne stationerade 36:e regementet (före detta Anjou).Nordisk Familjebok, sp. 989 Vid ett annat tillfälle lyckades han under regementets vistelse i södra Frankrike, i den lilla staden Lambesc nära Marseille, där regementet var förlagt några veckor, genom sin vältalighet förhindra att soldaterna gjorde myteri mot officerarna. Händelsen ägde rum i en övergiven kyrka där några kompanier hade sin logi. Bernadotte steg upp i predikstolen och höll en straffpredikan för de revolterande, vilka därefter avbröt myteriförsöket.På forskningsfärd efter Bernadotteminnen och andra resor, F. U. Wrangel, Albert Bonnier förlag, Stockholm 1917, s. 228ff, 330
Under vistelsen i Marseille försågs Bernadotte med en inkvarteringssedel och presenterade sig hos den rike och i Marseille mycket ansedde köpmannen François Clary (far till Désirée Clary, sedermera drottning Desideria), som bebodde ett delvis ombyggt hus i stadens dåvarande aristokratiska kvarter. Denne tog välvilligt emot Bernadotte, som därmed kom att bo en tid hos sin blivande svärfar. I huset bodde också den då tolvåriga Désirée Clary som senare skulle bli hans hustru.
När revolutionskrigen kort därefter bröt ut fick Bernadotte dra i fält med Rhenarmén. Han utmärkte sig i striderna och steg snabbt i graderna. Efter striderna vid Speier och Mainz 1793 blev han kapten 11 juli 1793, bataljonschef 8 februari 1794 samt brigadchef den 4 april samma år. Året därpå, efter att ha förflyttats till Sambre- och Meusearmén och med synnerlig utmärkelse deltagit i striderna vid Prémont och Landrecies samt i slaget vid Fleurus den 26 juni 1794, blev han "för tapperhet och lysande bragder" på Jean Baptiste Klébers begäran befordrad till brigadgeneral. Efter Maastrichts erövring i oktober samma år, till vilken han väsentligen bidrog, utnämndes han till divisionsgeneral den 22 oktober 1794.
Åren 1795 och 1796 deltog Bernadotte i fortsatta aktioner med Rhenarmén. Hans rykte som fältherre var känt då han i början av 1797 beordrades att med en armékår gå mot Lombardiet för att understödja Napoleon Bonaparte i fälttåget mot österrikarna. Ett vintertåg över Alperna, övergången av Tagliamento och erövringen av Gradisca d'Isonzo gav nya prov på hans duglighet. Napoleons intryck av Bernadotte vid deras första möte hade varit: "Ett franskt huvud och ett romerskt hjärta". Det var vid Gradisca i mars 1797 som Bernadotte fick uppleva Napoleons vrede, eller snarare hans kyla, för första gången. Gradisca var en stad befäst av fienden och Bernadotte beslutade att inta staden utan instruktioner från Napoleon först. När dess garnison på 3 000 man vägrade kapitulera ledde Bernadotte ett anfall personligen, men utan understöd från övriga trupper, som under tre timmars strid kostade hans armé 500 döda. Det var enbart förstärkningar som gjorde att förlusterna inte blev större. Bernadotte rapporterade senare i person till Napoleon att Gradisca var intaget dock med nämnda förluster till vilket Napoleon svarade kyligt med att påpeka att Bernadotte kunde ha belägrat staden som inte hade kunnat hålla ut länge istället för att ha slösat bort sina soldaters liv. Dock så blev Napoleons någorlunda lugnad när han senare fick höra att under dom tre timmarna så stod Bernadotte mitt i kulregnet och uppmuntrade sina soldater. För detta gav han Bernadotte beröm i sin rapport till direktoriet den 20 mars. Hans rhentrupper tävlade med de italienska trupperna i tapperhet, och denna tävlan kom att hos befälhavarna utvecklas till en rivalitet. En viss misstro kom därför redan nu att känneteckna förhållandet mellan Bernadotte och Bonaparte, för vars ärelystna planer han tidigt uttalade sina farhågor.Nordisk Familjebok, sp. 990
Administration och politik Efter att mot fälttågets slut ha överfört några troféer till Paris var Bernadotte i staden när fructidorkuppen genomfördes 4 september 1797, dock utan att han själv medverkade. Han återvände därpå till Italien och var en tid guvernör över Friuli och de delar av det venetianska området som genom freden i Campo Formio den 17 oktober 1797 hade tillfallit Frankrike. Den 11 januari 1798 utnämndes han till Frankrikes ambassadör i Wien.Almén, (1893), s. 8 Han lämnade tjänsten i april 1798 efter ett upplopp där deltagarna skymfat trikoloren och ambassadhotellet vid Wallner Strasse 8.
Efter återkomsten till Frankrike tillbringade Bernadotte en tid i lugn. Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Désirée Clary, en köpmansdotter från Marseille som var svägerska till Bonapartes äldste bror Joseph och tidigare förlovad med dennes bror Napoleon. Giftermålet skapade därför i viss mån ett band mellan släkterna Bonaparte och Bernadotte.
Efter vänstervalen 1799 följde en närmare anknytning till hemlandets politik i det att direktoriet den 2 juli utsåg honom till krigsminister. Hans son Oscar (senare Oscar I) föddes bara fyra dagar efter utnämningen. Som krigsminister arbetade Bernadotte med att rekrytera, utrusta och omorganisera dom olika arméerna, som då lidit flera nederlag. Bernadotte kämpade "frenetiskt" mot korruptionen bland dom många arméleverantörerna. Under det pågående politiska intrigspelet blev han dock åter avlägsnad från ämbetet den 14 september samma år genom en list av Emmanuel Joseph Sieyès, som planerade en ny statskupp. Kort därpå återkom Napoleon från Egypten och verkställde denna kupp den 18 och 19 brumaire år VIII (9 och 10 november 1799). Hans motparti hade försökt egga Bernadotte att själv göra statskuppen, men denne höll sig avvaktande vid sidan och fick varken från direktoriet eller kamrarna någon uppmaning att ingripa. miniatyr|Jean Baptiste Jules Bernadotte som marskalk av Frankrike. För Bernadotte som för många andra återstod nu inte annat än att acceptera Napoleon Bonapartes styre som ett fullbordat faktum. Vid mer än en av de planer som spanns för att hejda och störta det fanns också spår som ledde till Bernadotte. I Bonapartes intresse låg emellertid att stå på god fot med ledande män ur olika läger, och Bernadottes militära och administrativa talanger blev därför varken under konsulatet eller kejsardömet oanvända. Han blev sålunda 24 januari 1800 medlem av det nyskapade statsrådet (Conseil d'état), och vid Bonapartes avresa till det italienska fälttåget chef för den så kallade västarmén som hade till uppgift att slutligt slå ned upproret i Vendée och att där möta eventuella engelska landstigningar. Han påtänktes därefter för andra uppdrag, till exempel i Portugal, Irland, Louisiana och Förenta staterna men dessa planer sattes av olika skäl inte i verket.Nordisk Familjebok, sp. 990–991