miniatyr
Världsarven utgörs av de kultur- och naturmiljöer i världen som anses vara ojämförligt mest enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten.
Vad som är och hur ett objekt kan bli ett världsarv bestäms i världsarvskonventionen (Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv). Konventionen antogs den 16 november 1972World Heritage: Challenges for the Millennium, s. 29 av Unescos 17:e generalkonferens i Paris.
FN-organisationen Unesco (Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur) upprätthåller en lista över världsarv och det står medlemsländer fritt att nominera objekt till listan. Det är respektive land som lyfter fram de objekt man önskar placera på listan. Därefter beslutar en världsarvskommitté efter rådgivning av experter huruvida objektet uppfyller de krav och de kriterier som finns i konventionen. Att både Gammelstads kyrkstad utanför Luleå och Egyptens pyramider är placerade på världsarvslistan betyder således att Sverige valt att placera kyrkbyn på världsarvslistan, medan Egypten valt ut de välkända pyramiderna. Det innebär däremot inte en värdering av de båda platsernas relativa kulturhistoriska värde. Medlemslandet är därefter i enlighet med konventionen förpliktigat, åtminstone moraliskt, att sörja för att världsarvet bevaras åt eftervärlden. När en miljö eller ett fenomen antagits som världsarv skall det vara en angelägenhet för hela mänskligheten, enligt Unesco.
Sedan den 23 oktober 2020 är 194 länder anslutna till konventionen, inklusive USA och Israel som båda lämnade Unesco i januari 2019. Det finns 1154 världsarv i 167 länder (februari 2022). Av dessa är 897 kulturarv, 218 naturarv och 39 blandade objekt, det vill säga både natur- och kulturarv. Varje år har det tillkommit i snitt knappt 27 världsarv, som minst har man antagit sju nya världsarv och som mest 61. Italien har med sina 58 världsarv flest i världen, följt av Kina med sina 55 världsarv, följt av Tyskland med 51 sedan Frankrike och Spanien med 49 världsarv vardera.
Historia De nationella skydden utvecklas miniatyr|Yellowstone, världens första nationalpark, instiftades 1 mars 1872. Hundra år senare tillkom världsarvskonventionen. Yellowstone blev världsarv 1978.Från 1700-talets upplysningstid kan man tala om ett nationellt kulturarv. Nationella kulturarv har från denna tid använts för att förstärka de lokala historiska rötterna och den nationella identiteten. Framtida generationer skulle få se tidens kultur- och naturmiljöer.
I USA uppstod idén att skydda naturområden som Niagarafallen där den naturliga vildmarksmiljön förstördes och människan gjorde allt tydligare avtryck. 1872 instiftades världens första nationalpark, i detta land, Yellowstone nationalpark, och de kommande årtiondena spreds idén om nationalparker till resten av världen.
Internationella samarbetet växer fram 1920, några år efter första världskrigets slut, grundades Nationernas Förbund i syfte att bevara världsfreden. Förbundet arbetade även med ekonomiskt och socialt arbete och upprättade 1922 Unescos föregångare International Commission on Intellectual Cooperation (ICIC). Denna organisation var ett rådgivande organ för NF och syftade till att främja kulturellt/intellektuellt utbyte mellan forskare, vetenskapsmän, konstnärer och andra intellektuella. Organisationen hade från början problem med finansieringen men fick från 1926 stöd från Frankrike för att grunda ett verkställande organ, International Institute of Intellectual Cooperation (IIIC) i Paris 1926.
1926 bildades International Museum Office (IMO) som en del av IIIC. IMO organiserade ett antal viktiga arrangemang som bidragit till skydd av kulturarv, exempelvis Atenkonferensen 1931 där man antog Atendeklarationen, som var det första internationella uttalandet om skydd av historiska monument.World Heritage: Challenges for the Millennium, s. 26–27
Efter första världskriget och ryska revolutionen insåg den ryske konstnären och resenären Nicholas Roerich att världens stora kulturskatter måste få ett starkt skydd. Med hjälp av experter utarbetade han ett avtal som kom att kallas för the Roerich Pact and Banner of Peace (Roerich fördraget och fredsflaggan). Detta skulle inte bara skydda historiska monument utan också museer, konstverk, bibliotek, universitet och kulturella institutioner. Han presenterade fördraget för president Franklin D. Roosevelt. Ett avtal mellan USA och 21 amerikanska nationer undertecknades den 20 maj 1935http://www.roerich.org/roerich-pact.php.
Efter andra världskriget slut instiftades Förenta nationerna (FN) den 25 oktober 1945. Många internationella organisationer är grenar av FN och i november 1945 ersattes IIIC av Unesco, som tog över dess roll.World Heritage: Challenges for the Millennium, s. 28
Förslag till en internationell kulturarvsfond 1947 kom Henri Gasquet, dåvarande vice ordförande i International Touring Alliance (ITA), med idén att skapa en internationell fond för att skydda monument. Året efter, i maj 1948, beslutade ITA att anta hans förslag på sin generalsammankomst i Stockholm och gjorde följande uttalande:
Mexiko tog upp denna idé genom ett förslag till Unescos generalkongress 1950. Här föreslogs en internationell konvention för tillskapandet av en internationell fond för skyddandet av historiska monument och konstskatter som "består av mänsklighetens främsta kulturarv." Förslaget bestod av sex punkter som behandlade inrättandet av fonden och vad den skulle användas till, men också förslaget att varje land skulle införa en turistskatt på cirka 3 USA-dollar som varje turist skulle betala. I gengäld skulle turisterna få fri entré till alla statliga och kommunala museer samt till bild- och konstgallerier. Förslaget med en turistskatt var ett sätt att lösa fondens finansiering.
På generalkonferensen beslutade man ge generalsekreteraren i uppgift att återkomma till sjätte generalkonferensen med en rapport om möjligheten att införa en turistskatt. När denna redovisning gjordes hade 16 av Unescos dåvarande länder svarat på förslaget. Tre stater var för förslaget och fyra stater var emot förslaget i sin helhet. USA, som var helt emot bildandet av en fond, ansåg att ett bevarande var respektive lands eget ansvar och en fond därför endast kunde vara användbar för skador uppkomna i krig. Övriga nio länder, däribland Sverige var för etablerandet av en internationell fond men emot införandet av en turistskatt. Finansieringsfrågan kring en fond kunde således inte lösas. Schweiz kom då med idén att man istället för en fond skulle kunna skapa ett center för internationellt samarbete och forskning. Frågan om att införa en internationell fond sågs därmed utagerad.
Skapandet av ICCROM
Schweiz förslag levde dock vidare och ledde till att man 1956 föreslog skapandet av ett sådant center. 1959 bildades sedan Rome Centre, som sedan 1977 har namnet International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property (ICCROM) och är ett av världsarvskonventionens rådgivande organ.|datum=1963..
Bygget av Nya Assuandammen miniatyr|Templet vid Abu Simbel vid Nassersjöns strand, sedan det flyttats till en nivå ovan sjön. Abu Simbel blev världsarv 1979.
Redan i Haagkonventionen för skydd av kulturegendom i händelse av väpnade konflikter, som antogs 1954, finns bestämmelser som ger ett visst skydd av kulturarven i specifika situationer. Frågans betydelse växte dock 1959 när Egypten beslutade bygga en ny större damm som ersättning för den gamla Assuandammen, med syfte att förhindra de periodiska översvämningarna och producera elektricitet och vatten till jordbruket.. Dammbygget påbörjades 1959. Problemet var bara att den nya dammens storlek innebar att flera monument och tempel skulle hamna under vatten om den färdigställdes, däribland Abu Simbel. För att rädda detta "världsarv" inledde Unesco, efter en förfrågan från Egyptens och Sudans regeringar, en stor internationell räddningskampanj.
Arkeologiska utforskningar påskyndades i området. Dessutom beslutade man att flytta templen i Abu Simbel och File. Sten för sten monterades de ner och återuppbyggdes på säker mark, 65 meter högre upp och 200 meter från vattenlinjen. Kampanjen kostade omkring 80 miljoner amerikanska dollar. Hälften av pengarna kom från ett 50-tal givmilda länder. Bortsett från att man blev tvingad att flytta kulturarven var kampanjen oerhört framgångsrik. Man hade visat att man med internationellt stöd och samarbete kunde rädda ett för hela världen betydelsefullt kulturarv. Resultatet innebar att flera liknande projekt startades.
Förslag att skydda kulturlandskap miniatyr|Piazza San Marco i Venedig under en översvämning 2007. Venedig blev världsarv 1987. 1962 presenterade Unesco rekommendationer angående skyddandet av kulturlandskap och platsers skönhet och karaktär (Recommendation on the Safeguarding of the Beauty and Character of Landscapes and Sites). Rekommendationen omfattar såväl naturliga områden som mänskligt skapade områden.World Heritage Information Kit, s. 7
Venedigfördraget
25-31 maj 1964 genomfördes andra internationella kongressen för historiska monuments arkitekter och tekniker i Venedig. I samband med detta antogs 13 resolutioner. Den första bestod av fördraget för internationell restaurering, kallat Venedigfördraget. Den andra resolutionen, som förts fram av Unesco, behandlade bildandet av International Council on Monuments and Sites (ICOMOS). ICOMOS bildades 1965.
Översvämningarna av Florens och Venedig Den 4 november 1966 drabbades både Florens och Venedig av omfattande översvämningar som orsakade stor förödelse. Vid samma tidpunkt höll Unesco sin 14:e generalkonferens och Italiens regering bad därför denna om hjälp. Unescos svar blev en resolution där man drog igång en internationell kampanj för att rädda Florens och Venedig (International Campaign for Florence and Venice). 1968 utvecklade IUCN ett förslag för sina medlemmar som liknande den i Washington föreslagna världsarvsfonden.World Heritage Information Kit, s. 8 Detta förstärkte ytterligare den internationella medvetenheten för bevarandebehoven. 1970 antogs konventionen om betydelsen för skyddandet och förhindrandet av olaglig import, export och ägandebyten av kulturella innehav. Unesco var även engagerade i att rädda Mohenjo-daro i Pakistan och restaurera Borobodur i Indonesien.
Världsarvskonventionen Världsarvskonventionen tar form Unesco började tillsammans med ICOMOS skissa på en konvention för ett internationellt skydd för olika typer av kulturarv.. Att inkludera något annat än monument och kulturhistoriskt intressanta områden och anläggningar fanns då inte. Det låg helt enkelt inte inom deras verksamhetsområden.
Idén att kombinera bevarandet av såväl kulturplatser som naturområden kom istället från USA. Sierra Club och WWF hade genom sin gemensamma ordförande Russel E Train 1965 presenterat ett förslag att skapa en världsarvsfond (World Heritage Trust Foundation). Detta fick stöd av landets dåvarande president Richard Nixon och en konferens för internationellt samarbete kom till stånd i Vita huset i Washington, D.C.. Fonden skulle stimulera internationellt samarbete för att bevara världens mest enastående naturliga och måleriska områden samt historiska platser för dagens och morgondagens människor. Förslaget väckte intresse hos IUCN, som presenterade ett liknande förslag för sina medlemmar 1968. Förslaget togs sedan även med i Nixons Program för bättre styre () och överlämnades till kongressen i februari 1971. Sierra Club följde upp frågan genom sitt förslag Action for Wilderness. Följden blev att naturarven även arbetades in i ICOMOS utkast.
I juli 1971 fanns ett färdigt utkast till en konvention, som skickades ut på remiss till Unescos medlemsstater.