miniatyr|"Sent mogna vildmarkens skördar". Detalj vid entrén till Nordiska museet.
Skogsbruk, skogsskötsel eller skogshushållning är nyttjande av skogsmark för produktion av träd som råvara för främst timmer, massaved och bränsle. Skogsbruk omfattar huvudsakligen markberedning, sådd/plantering, röjning, gallring, avverkning och skotning.
Skogsbruk är även förenat med effekter för jakt, fiske, friluftsliv, klimat, vattenskydd, erosion, biologisk mångfald och landskapsbild.
Det svenska skogsbruket
Lite drygt hälften av Sveriges landareal, eller 28,2 miljoner hektar, utgörs av skogsmark enligt FAO:s definition av skog, vilket är den siffra man bör använda sig av vid internationella jämförelser. Inom det svenska skogsbruket brukar man tala om produktiv skogsmark vilket innefattar skogsmark som producerar 1 m3 virke per hektar och år, enligt denna definition har Sverige 22,7 miljoner hektar.
Den svenska skogen ägs till cirka 50 % av privata skogsägare medan skogsbolag (SCA, Holmen, Bergvik Skog med flera) äger cirka 25 % och det allmänna (Sveaskog, stift, kommuner) äger resterande 25 %. Skogsbruket, och dess förädlingsindustrier, är av stor betydelse för samhällsekonomin. Såväl sågverkens trävaror som massaindustrins pappersmassa och papper exporteras i stor omfattning och utövar ett positivt inflytande på landets handelsbalans. Knappt 15 % av Sveriges varuexport, eller drygt 100 miljarder kronor, utgörs av skogsindustrins produkter. Skogen utgör även en allt viktigare energiråvara, flis- och pelletseldning används både småskaligt för uppvärmning och storskaligt vid värmeverk och kraftvärmeverk. Skogsbruk är viktigt för basnäringen.
Skogen är idag mer än en källa för värdefulla råvaror. Det ställs stora krav på att skogsbruket ska ta olika typer av miljöhänsyn. För många människor ger skogen möjlighet till rekreation genom till exempel jakt, promenader, orientering, fiske, svamp- och bärplockning. Allemansrätten gör det möjligt för var och en att fritt röra sig i skog och mark.
Modernt svenskt skogsbruk ska alltså svara upp till krav på såväl produktion, miljöhänsyn som möjligheter till rekreation.
Sysselsatta Under 2004 var cirka 90 100 människor (14 000 kvinnor och 76 100 män) sysselsatta inom skogsbruket och skogsindustrin: 16 500 inom skogsbruket 38 100 inom trävaruindustrin 23 000 inom massa-, pappers- och pappindustrin
2014 var antalet anställda inom skogsnäringen 70 000, enligt branschorganisationen Skogsindustrierna.
2024 sysselsatte skogsindustrin omkring 115 000 människor i Sverige.
Historik Före industrialiseringen användes barrskogen för till exempel husbyggnad, framställning av tjära, kolning och eldning för husbehov. Staten uppmuntrade fram till 1600-talet till svedjebruk för att vinna mer åkermark. De lövträd som fanns i anslutning till gårdarna användes ofta till lövtäkt, så kallad hamling, vilket gav värdefullt vinterfoder till djuren. Genom skogsregale som började införas med Magnus Erikssons landslag hade bönderna nyttjanderätt till den skogsmark som omgav deras mark, men i regel skiftades inte skogen mellan gårdarna förrän i samband med storskiftet under andra halvan av 1700-talet.
Bärande träd (träd som bär frukt, nötter eller ollon), och då särskilt eken, var användbar vid skeppsbyggnad och tilldrog sig makthavarnas särskilda intresse, och omsorger, på ett helt annat sätt. Det var från landslagen förbjudet att fälla dessa träd även på sin egen mark, ett förbud som kvarstod till 1875.
Redan på Gustav Vasas tid anses virkesbrist ha rått i tätbefolkade trakter och i områden där glas- och bergsbruk förekom, men det var först när de rationella sågverken dök upp på 1800-talet som de stora barrskogsvidderna i Norrland kom att hotas. Senare under seklet tillkom också massaindustrin. På kort tid höggs stora volymer och timret och massaveden flottades ner till den nyuppförda industrin längs med norrlandskusten. Skogsbolagens metoder för åtkomsten av skogsråvara kom också att starkt ifrågasättas, och den så kallade "Norrlandsfrågan" stod länge under debatt.
I Sverige har skogsbruket från att under denna period varit starkt exploaterande, i och med att krav på återbeskogning efter slutavverkningar infördes 1903, övergått till att vara mer uthålligt. Idag råder dock delade meningar om hur uthållighet i skogen ska definieras. Enligt skogsvårdslagen ska produktionsmål och miljömål vara likställda, vilket innebär att lika stor hänsyn ska tas till skogens värde för människor och djur som till skogens virkesavkastning. Vad gäller virkesavkastningen är skogsbruket idag uthålligt, eftersom virkesförrådet stadigt ökar och nu på 2000-talet är 65 % högre än på 1920-talet trots att avverkningstakten ökat väsentligt.
1950-talet Under 1950-talet introducerades barkningsmaskinen Cambio, som effektiviserade barkningsprocessen avsevärt.
1990-talets utlokalisering av skogsarbete Under 1990-talet skedde en drastisk utlokalisering av skogsarbetstjänster i det svenska skogsbruket. Från att majoriteten av skogsarbetarna varit anställda hos något skogsbolag startade de istället egna företag för att utföra skogsarbetet. Följden blev en ny situation där skogsbolagen fick hantera många skogsentreprenörer istället för ett stort antal anställda. För skogsarbetarna blev det också en ny situation att hantera då de skulle lära sig att driva egna företag. Genom utlokalisering kunde skogsbolagen minska bundet kapital i form av maskiner och så vidare minskade personalkostnader och fick även en produktivitetsutveckling under ett antal år.Norin, K. (2002). Upphandling och försäljning av entreprenadtjänster i skogsbruket – en diskussion om affärskoncept som stödjer drivningssystemens utveckling. Uppsala: Redogörelse No. 1. Skogforsk. Möjligheten öppnade sig även för en större flexibilitet och bättre anpassning av skogsarbetskapaciteten efter rådande behov.Ager, B. (2012). Skogsbrukets rationalisering och humanisering 1900-2011 och framåt [The rationalization and humanization of forestry 1900-2011 and onwards] Swedish University of Agricultural Sciences, Umeå: Arbetsrapport 378 Från entreprenörernas synvinkel var önskan om frihet, intresse för maskiner och hopp om inspirerande arbete de viktigaste orsakerna till att etablera företag för att utföra skogsarbete.Lidén, E. (1995). Forest machine contractors in Swidish industrial forestry. Garpenberg: Swedish university of Agricultural Sciences, Department of Operational Efficiency
Typer av skogsbruk Den traditionella metoden att bruka ett barrskogsbestånd i Sverige är att efter en yta huggits kal plantera ny skog, röja en eller två gånger, gallra två eller fler gånger och sedan återigen avverka skogen. Cykeltiden beror på hur bra skogen växer (bonitet), dock till minst 45 år (Skogsvårdslagen 10 §). Vanligare är dock att avverka vid cirka 80 års ålder. Denna typ av skogsbruk som utnyttjar kalhyggen för att underlätta föryngring och avverkning kallas för trakthyggesbruk.
I trakthyggesbruk eftersträvar man enskiktade likåldriga skogsbestånd, vilket kan vara en nackdel ur ekologisk synvinkel. När man tillämpar blädningsbruk är skogen fullskiktad, olikåldrig, gallras kontinuerligt och de större träd som avverkats ersätts kontinuerligt av mindre träd som växer sig stora. Blädningsbruk används knappast alls i modernt svenskt skogsbruk, och arealen fullskiktad skog bedöms vara mindre än en miljon hektar.
Hyggesfritt skogsbruk är ett samlingsnamn för skötselsystem, metoder och åtgärder som inte kallägger marken.
Utbildningar Traditionellt sett har den högsta skogliga utbildningen varit jägmästareutbildningen. Numera bedrivs även utbildningar inom skogsbruk på andra akademiska lärosäten, bland annat inom familjeskogsbruk och ingenjörsutbildning med skog och träinriktning. Därutöver finns flera olika typer av eftergymnasiala utbildningar till bland annat skogstekniker och skogsmästare. Grundläggande utbildning av till exempel maskinförare till skogsbrukets skogsmaskiner sker på gymnasieskolans naturbruksprogram.
Naturhänsyn i skogsbruket Kalhuggning i skogsbruket påverkar många växter, djur och andra organismer negativt. Skogsbruket har i ungefär 20 år regelmässigt visat naturhänsyn genom att vid avverkning lämna kvar en del enskilda träd och trädgrupper för att gynna den biologiska mångfalden. Sådan naturhänsyn är vanlig också i till exempel Norge, Finland och Baltikum liksom i delar av Nordamerika och Australien. Naturhänsyn har visat sig ha god effekt för en del arter. För vissa skogsarter är större skyddade områden emellertid en förutsättning för att de långsiktigt ska kunna finnas kvar i skogslandskapet.
Olika typer av hänsyn
Kantzoner mot vattendrag Trädbevuxna kantzoner längs vattendrag är inte bara viktiga för vattenmiljön, utan de är också värdefulla för många landlevande växter och djur. Om skogen kalavverkas ända fram till vattnet riskerar många fukt- och skuggälskande mossor, snäckor och insekter att drabbas. Deras chans att överleva ökar om man lämnar en bård av träd. Trädbevuxna kantzoner kan också fungera som spridningskorridorer.Populära rapporter om naturhänsyn i skogsbruket Syntes 1 - kantzoner utmed vattendrag, Skogforsk och SLU
Hänsynsytor Vid dagens slutavverkningar lämnas regelmässigt spridda dungar av skog på hyggena, s.k. hänsynsytor. De ska fungera som en fristad för den gamla skogens arter under hygges- och ungskogsfasen. Efterhand som det nya beståndet växer upp och omsluter trädgruppen kan arterna spridas vidare ut i det nya beståndet.Hänsynsytorna har visat sig öka överlevnaden för spindlar och rödlistade mossor och lavar – men för att fungera för de känsligaste arterna är det viktigt att de är tillräckligt stora.Populära rapporter om naturhänsyn i skogsbruket Syntes 2 - hänsynsytor, SLU och Skogforsk
Högstubbar Högstubbar är träd som har kapats på 3–4 meters höjd i samband med avverkningen, och som lämnas kvar för att bli hem och matplats för insekter, svampar och fåglar. Det kan vara stor skillnad i vilka insektsarter som finns på stubbar av olika trädslag. Eftersom de flesta högstubbar som sparats hittills består av gran behövs fler högstubbar av lövträd. Högstubbar som är kapade vid samma tillfälle på samma plats utvecklas väldigt olika. Därför behövs ofta många högstubbar av ett trädslag på ett hygge för att kunna täcka in tillräcklig bredd av dödvedskvaliteter och därmed passa många arter. Populära rapporter om naturhänsyn i skogsbruket Syntes 3 Högstubbar, SLU och Skogforsk
Död ved Den döda ved som lämnas som hänsyn på hyggen ger en omedelbar nytta för många arter som är beroende av solbelyst ved. Samtidigt bidrar hänsynen till att den uppväxande skogen får allt mer död ved i olika nedbrytningsstadier. Men, nyttan varierar mellan död ved av olika kvalitet och trädslag.Populära rapporter om naturhänsyn i skogsbruket Syntes 4 Död ved, SLU och Skogforsk
Asp Aspen är värd för minst 1000 vedlevande arter och är ett viktigt trädslag för mångfalden i nordliga barrskogar. Att spara både levande och döda aspar på hyggen är också en mycket effektiv hänsynsåtgärd vid avverkning.Populära rapporter om naturhänsyn i skogsbruket Syntes 5 Asp, Skogforsk och SLU
Skogsbruk i Afrika Ungefär 80 % av all regnskog i Afrika finns i Centralafrika, med vilket oftast avses Republiken Kongo, Gabon, Demokratiska republiken Kongo, Ekvatorialguinea, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Rwanda och Burundi. Den centralafrikanska regnskogen är den näst största i världen efter den brasilianska regnskogen. Därför kallas regnskogen i Centralafrika för den ena av jordens två lungor, den andra är regnskogen i Brasilien. På grund av detta måste andra hänsyn än vid europeiskt skogsbruk.