miniatyr|Vilhelm III av England Vilhelm III, William III (även känd som Vilhelm III av Oranien och Vilhelm II av Skottland), född 4 november (g.s.) 1650 i Haag, Nederländerna, död 8 mars 1702 på Kensington Palace i London (i lunginflammation som blev förvärrad av komplikationer efter en ridolycka), var ståthållare i Nederländerna från 1672, kung av England, Skottland och Irland från 1689, tillsammans med sin fru Maria II av England som medregent 1689 - 1694 (hennes död), därefter ensam regent fram till sin död 1702.Waller, Maureen (2006). Sovereign Ladies: The Six Reigning Queens of England. London: John Murray. . Son till Maria av England och Vilhelm II av Oranien.
Vilhelm var nederländsk adelsman och Tysk-romerska rikets prins av Oranien från födseln, kung av England och Irland från 13 februari 1689, och kung av Skottland från 11 april 1689, båda till sin död. Han var född in i huset Oranien-Nassau och fick de engelska, skotska och irländska kronorna efter den ärorika revolutionen, då hans morbror och svärfar, Jakob II av England, blev avsatt. I England, Skottland och Irland härskade han tillsammans med sin fru Maria II till hennes död 28 december 1694. Han härskade som "Vilhelm II" i Skottland, men "Vilhelm III" i alla hans andra områden. Bland protestanter i Skottland och Nordirland är han också informellt och kärleksfullt känd som "King Billy".
Vilhelm utnämndes till den nederländska posten ståthållare (Stadtholder) 28 juni 1672 och behöll den till sin död. I detta sammanhang benämns han ibland "Vilhelm Henrik, prins av Oranien" som översättning av hans nederländska titel, Willem Hendrik, Prins van Oranje. Den protestantiske Vilhelm deltog i många krig mot den mäktige katolske kungen Ludvig XIV av Frankrike. Många protestanter proklamerade honom som en förkämpe för deras tro. Det var delvis på grund av detta rykte som han fick möjlighet att överta Englands krona, då många engelsmän var starkt antikatolska (även om hans armé och flotta, den största sedan armadan, var viktigare anledningar till hans framgång).
Hans styre innebar början av övergången från monarkens personliga kontroll över regeringsmakten under Huset Stuart till den parlamentariska typ av styre som blev gällande under huset Hannover.
Barndom och ungdomsår Vilhelm, son till Vilhelm II av Oranien och Maria, prinsessa av Oranien, föddes i Haag. Åtta dagar före hans födelse dog hans far av smittkoppor och Vilhelm blev därmed suverän prins av Oranien från födseln.
23 december 1660, när Vilhelm bara var tio år gammal, dog hans mor av smittkoppor när hon besökte sin bror, kung Karl II, i England. I sitt testamente utsåg Maria Karl till Vilhelms förmyndare. Karl delegerade ansvaret till Vilhelms farmor, änkeprinsessan Amalia, med samförstånd om att söka Karls råd när det behövdes. Detta arrangemang hindrade inte Karl från att korrespondera med sin systerson.
1666, när han var sexton år gammal, utsågs Vilhelm av generalstaterna (parlamentet) i de Förenade provinserna officiellt till att stå under regeringens förmyndarskap, eller som Vilhelm själv kallade det, att bli ett "barn av staten". Detta gjordes antagligen för att förbereda Vilhelm på en roll i styret av landet, men vad denna roll skulle vara klargjordes inte. När hans tid under regeringens förmyndarskap tog slut tre år senare återvände Vilhelm till privatlivet.
Tidig regeringstid Vilhelm II innehade ämbetet som ståthållare av Holland, Zeeland, Utrecht, Gelderland och Overijssel. Alla fem provinser upphävde dock ämbetet ståthållare efter Vilhelm II:s död. Under den "första ståthållarlösa eran" innehades makten de facto av Johan de Witt och Cornelis de Graeff. Omkring 1667, när Vilhelm III närmade sig arton års ålder, försökte det prooranska partiet återföra prinsen till makten genom att skaffa honom ämbetena som ståthållare och generalkapten. För att förhindra att huset Oraniens inflytande återupprättades utverkade de Witt, Andries de Graeff, Gaspar Fagel och Gillis Valckenier att det eviga ediktet utfärdades, vilket förklarade att generalkaptenen eller generalamiralen av Nederländerna inte kunde vara ståthållare i någon provins. Dessutom avskaffade provinsen Holland själva ämbetet ståthållare. Andra provinser följde snart efter.
Året 1672 kom att visa sig olycksbringande för Nederländerna och blev känt som "katastrofåret" (Rampjaar). Frankrike under Ludvig XIV invaderade Nederländerna. Fransmännen hade också hjälp av England (tredje engelsk-nederländska kriget) och vissa tyska allierade. Den stora franska armén översvämmade snart större delen av Nederländerna, men Holland lyckades hålla sig undan. De Witt lyckades inte sluta fred med Frankrike, och störtades. Senare mördades han och hans bror, Cornelis de Witt, brutalt av en ilsken folkmassa i Haag. Nuförtiden antar de flesta historiker att Vilhelm var inblandad i mordet. Oranienpartiets seger var fullständig. Det eviga ediktet förklarades ogiltigt och Vilhelm valdes till ståthållare av Holland, Zeeland och Utrecht. Han utsågs också till generalkapten och generalamiral av Nederländerna. Gelderland och Overijssel, som redan hade en av Vilhelms släktingar som ståthållare, valde inte Vilhelm till ämbetet förrän 1675.
Vilhelm III fortsatte att kämpa mot angriparna från England och Frankrike, och allierade sig därefter med Spanien. Efter att amiral Michiel de Ruyter hade besegrat den engelska flottan slöt Vilhelm fred med det land som han senare skulle komma att härska över, England, 1674. För att stärka sin ställning bemödade han sig om att gifta sig med sin kusin Maria, dotter till Jakob, hertigen av York (den blivande Jakob II). Bröllopet skedde 4 november 1677. Äktenskapet var olyckligt och fruktlöst. Då han ansåg att ett krig med både England och Nederländerna vore ofördelaktigt slöt Frankrikes kung Ludvig XIV fred 1678. Ludvig fortsatte emellertid sin aggression, vilket fick Vilhelm III att gå med i Augsburgförbundet (en anti-fransk koalition som också omfattade tysk-romerska riket, Sverige, Spanien och flera tyska stater) 1686.
1685 tillträdde Vilhelms svärfar den engelska tronen som Jakob II. Han var katolik och impopulär i sina protestantiska riken. Vilhelm försökte blidka Jakob, som han hoppades skulle ansluta sig till Augsburgförbundet, medan han samtidigt försökte undvika att uppröra det protestantiska partiet i England. Men 1687 blev det tydligt att Jakob II inte skulle gå med i förbundet. För att vinna engelska protestanters gunst uttryckte Vilhelm sitt ogillande av Jakobs religionspolitik. Många engelska politiker såg Vilhelm som en vän och började förhandla om en väpnad invasion av England.
Den ärorika revolutionen Vilhelm motsatte sig först invasionsprojektet. Samtidigt i England fick Jakob II:s andra fru, Maria av Modena, en son (James Francis Edward), som flyttade ned Vilhelms fru i tronföljden och blev närmaste arvinge. Folkets ilska ökade också på grund av att sju biskopar som offentligt hade motsatt sig Jakob II:s religionspolitik och hade framställt reformkrav ställdes inför rätta. Biskoparna frikändes, vilket innebar ett stort nederlag för Jakob II:s regering, och uppmuntrade till vidare motstånd mot dess handlingssätt.
Fortfarande var Vilhelm obenägen att invadera, eftersom han trodde att det engelska folket inte skulle reagera positivt på en utländsk angripare. Han krävde därför att de mest ansedda engelska protestanterna först skulle inbjuda honom att invadera. 30 juni 1688—samma dag som biskoparna blev frikända—uppfyllde en grupp politiska figurer känd som de "odödliga sju"” ("Immortal Seven") hans önskan och skickade en formell inbjudan till honom. Vilhelm började förbereda sig för en invasion, och hans avsikter blev allmänt kända i september 1688. Vilhelm landsteg med en nederländsk armé vid Brixham i sydvästra England 5 november 1688. Han gick iland från skeppet "Brill" buren av en lokal fiskare, Peter Varwell, för att proklamera "jag kommer att upprätthålla Englands och protestantismens friheter". Vilhelm hade kommit iland med 15 500 soldater och upp till 4000 hästar. Gilbert Burnet, biskopen av Salisbury, var mer exakt och hävdade att antalet var 4352. Stödet för Jakob upplöstes nästan omedelbart. Protestantiska officerare lämnade den engelska armén (den mest kände var Lord Churchill, Jakobs skickligaste befälhavare) och inflytelserika adelsmän över hela landet förklarade sitt stöd för angriparen. Fastän invasionen och därefter störtandet av Jakob II är allmänt känt som den "ärorika revolutionen" var det i verkligheten en statskupp.
Jakob försökte till en början göra motstånd mot Vilhelm, men såg att hans ansträngningar skulle vara förgäves. Han skickade sändebud för att förhandla med Vilhelm, men försökte i hemlighet fly 11 december. En grupp fiskare fångade honom. Sedan han förts tillbaka till London lyckades han fly i ett andra försök den 23 december. Vilhelm tillät faktiskt Jakob att lämna landet, eftersom han inte ville göra honom till en martyr för katolikernas sak.
1689 samlades ett konventsparlament som sammankallats av prinsen av Oranien, och mycket diskussion om vilket tillvägagångssätt som var lämpligast följde. Vilhelm III kände sig osäker på sin ställning. Fastän endast hans fru formellt var berättigad till att tillträda tronen ville han härska som kung själv, inte bara som prinsgemål. Det enda tidigare fallet av delad monarki i England var från 1500-talet när drottning Maria I gifte sig med den spanske prinsen Filip, och det beslöts att den senare skulle ta titeln kung. Men Filip II var kung bara under sin hustrus livstid, och begränsningar av hans makt infördes. Vilhelm, å andra sidan, krävde att få förbli kung även efter sin hustrus död. När vissa personer föreslog att hon skulle bli ensam härskare avvisades detta av Maria, som var lojal mot sin make.
13 februari 1689 antog parlamentet en deklaration där det avgjorde att Jakob hade abdikerat genom att försöka fly 11 december 1688 och därmed lämnat tronen vakant. Kronan erbjöds inte till Jakobs äldste son, James Francis Edward (som skulle ha varit närmaste arvinge under normala omständigheter), utan till Vilhelm och Maria som regenter tillsammans. Det förutsattes emellertid att "det enda och hela utövandet av den kungliga makten endast skulle vara hos och utföras av den nämnde prinsen av Oranien i namn av de nämnda prinsen och prinsessan under deras delade liv".
Vilhelm och Maria kröntes tillsammans i Westminster Abbey 11 april 1689 av biskopen av London, Henry Compton. Normalt utförs kröningen av ärkebiskopen av Canterbury, men den dåvarande ärkebiskopen, William Sancroft, vägrade erkänna avsättningen av Jakob II. På kröningsdagen beslöt slutligen Skottlands ständer, som var mycket mer delade än det engelska parlamentet, att Jakob inte längre var kung av Skottland. Vilhelm och Maria erbjöds den skotska kronan och tog emot den 11 maj. Vilhelm var där officiellt "Vilhelm II", eftersom det bara fanns en tidigare skotsk kung vid namn Vilhelm (Vilhelm I).
Revolutionsuppgörelsen Vilhelm III uppmuntrade parlamentet att anta toleransakten 1689, som garanterade religiös tolerans för vissa oliktänkande. Akten omfattade dock endast en begränsad grupp personer: den gällde inte icke-kristna, de som inte trodde på treenigheten eller katoliker. Akten var därmed inte lika långtgående som Jakob II:s deklaration om samvetsfrihet som syftade till att omfatta folk av alla trosuppfattningar.