Karl Fredrik Lukas Moodysson, född 17 januari 1969 i Lund, är en svensk filmregissör, manusförfattare, poet och romanförfattare. Han är mest känd för sina filmer som behandlar ämnen som barndom, identitet, familjedynamik samt globala och sociala frågor. Hans arbete inom film har gjort honom hyllad både nationellt och internationellt som en av Sveriges mest framstående filmskapare.
Under 1990-talet studerade Moodysson spelfilmsregi vid Dramatiska Institutet i Stockholm, där han regisserade ett antal kortfilmer. Han fick sitt stora genombrott som filmregissör och manusförfattare med långfilmen Fucking Åmål (1998), och både den och hans efterföljande film, dramakomedin Tillsammans (2000), blev stora biosuccéer både i Sverige och internationellt. Hans nästa film Lilja 4-ever (2002) har använts som utbildningsfilm för att belysa frågor kring människohandel och prostitution. Efteråt har Moodysson regisserat och skrivit manus till dokumentärfilmen Terrorister – en film om dom dömda (2003), de experimentella filmerna Ett hål i mitt hjärta (2004) och Container (2006), dramafilmen Mammut (2009), ungdomsfilmen Vi är bäst! (2013), miniserien Gösta (2019) och uppföljaren Tillsammans 99 (2023).
Moodysson växte upp med ett tidigt intresse för poesi och litteratur. Han debuterade som 18-årig poet med diktverket Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner (1987) och romandebuterade med Vitt blod (1990). Han fortsatte sedan att skriva fler diktsamlingar och självbiografiska romaner. Han var medlem i den litterära grupperingen Malmöligan fram till dess splittring 1993. Han är sedan 1994 gift med serietecknaren och författaren Coco Moodysson.
Uppväxt och tidig karriär Lukas Moodysson föddes den 17 januari 1969 i Lund och har två äldre systrar. Hans far Bengt-Ove Moodysson kom från släktgården Ryd utanför Järnforsen i Hultsfreds kommun, och arbetade som civilingenjör på Kockums. Hans mor Gull Åkerblom, som är barnboksförfattare sedan sin debut 1992, växte upp i Ulricehamn och Nässjö. Hon arbetade i flera år som bibliotekarie i Åkarp, där Lukas växte upp. Lukas fick sitt efternamn efter sin farfar Moody Karlsson, som själv fick sitt namn efter den amerikanske väckelsepredikanten Dwight Lyman Moody.
Lukas Moodysson har beskrivit sin uppväxt med att ha känslan av att vara både "på något vis speciell och samtidigt väldigt normal."
Moodyssons föräldrar separerade när han var tre år gammal. De bodde dock kvar i närheten av varandra och Moodysson brukade själv bestämma vem han ville vara hos. Sin relation med fadern har Moodysson beskrivit som "knepig" vid denna tid, då denne var "lite frånvarande" i perioder. Han beskrev sin skolgång i högstadiet som stökig, där han och en vän från dagistiden skapade problem genom att de båda klottrade, störde lektioner och motsatte sig lärarna. En specifik incident i åttonde klass, där en lärare hotade att "krossa" honom och skolans rektor inte gjorde något åt saken, har präglat hans syn på vuxenvärlden som opålitlig och svag. När läraren senare ångrade sig och grät inför Moodysson, förändrades Moodyssons känslor från hat till medlidande med de vuxna i sitt liv. Malmö blev under tonårstiden en viktig och spännande plats för Moodysson. Då han hade kort restid till staden från Åkarp, som han betraktade som en "tråkig, liten ort", började han utforska och gå på fester i Malmö under högstadiet och gymnasiet tillsammans med sina kompisar. Gymnasiet gick han i Helsingborg.
Under sin barndom och uppväxt visade Moodysson ett stort intresse för poesi och under högstadietiden började han skriva dikter. Han beskrev sin ingång till att skriva poesi som något han inte fullt ut kontrollerar, utan snarare som om någon eller något tvingar honom att skriva. Han såg sitt skrivande som en nödvändighet snarare än ett medvetet val och att det fungerade som en form av självutforskning eller terapi för honom. Han var också fascinerad av språkets möjligheter och han lånade flera litterära verk för att omarbeta dem, som han gjorde med exempelvis August Strindbergs Ett drömspel. Under sin tonårstid skrev han sin första publikation, lyriktidningen Spao Spassiba, som han släppte i tre utgåvor. När Moodysson gick i nionde klass skickade han ett brev till poeten Allen Ginsberg, och fick en dikt av honom om förtrycket i Sydafrikas gruvor till sin tidning. År 1987, när han var 18 år gammal, fick han sin första diktsamling antagen av utgivaren Wahlström & Widstrand, som fick namnet Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Han hade då redan fått ungefär åtta diktsamlingar refuserade.
Han valde sedan att hoppa av gymnasiet efter första ring och flyttade till Malmö. Om detta beslut förklarade han: "Undervisningen gav mig ingenting och jag var fruktansvärt skoltrött. Att jag började skriva berodde väl mest på slumpen. Vid en lektion i skolan fick vi i uppgift att göra något om modern poesi. Jag tyckte att det jag läste var fruktansvärt dåligt och ville visa att jag kunde minst lika bra själv. Redan då kände jag att jag hade något att säga, jag visste". Efteråt medgav han att han ångrade detta beslut. Moodysson gav sedan ut en diktbok per år fram till 1991 och han debuterade 1990 som romanförfattare med boken Vitt blod. För att försörja sig fick han arbeta extra på bland annat Fazers chokladfabrik och Malmö stadsbud. Han uppträdde även genom att läsa dikter på Hultsfredsfestivalen under dess första säsonger (1986−1989) och efter ett långt uppehåll på deras sista festival 2012.
År 1987 blev Moodysson medlem av den litterära grupperingen Malmöligan, som utöver honom bestod av poeterna Kristian Lundberg, Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde och Martti Soutkari. Grupperingen inspirerades av den danska lyrikscenen, med Michael Strunge och Søren Ulrik Thomsen som särskilda förebilder, och var ökänd för sin färgstarka och avantgardiska estradpoesi. Moodysson var den yngste bland dess medlemmar och har beskrivits av konstnären Christina Lång som "valpig" och "divig" och en slags "maskot" för grupperingen. 1992 gav grupperingen ut en antologi med individuella dikter av medlemmarna på Ellerströms förlag. Grupperingen splittrades 1993 efter ett tumultartat scenframträdande vid Christina Långs galleri i Malmö, där Moodysson körde runt på scen i en cykel som var fastsurrad med ett stort träkors där Kristian Lundberg satt fastbunden. Både Moodysson och de övriga medlemmarna hade en tillfällig återförening i maj 2006 i samband med Internationella poesidagarna i Malmö. Några månader innan splittringen från Malmöligan erkände Moodysson att han var trött på att skriva litterära verk: "Jag har skrivit tillräckligt. Och inte blev det särskilt bra heller." Han reflekterade att han genomgick en betydande personlig och kreativ förändring när han insåg att hans skrivande och skapande var för självcentrerat. Denna övergång från ett introspektivt till ett utåtriktat perspektiv var avgörande för hans konstnärliga utveckling.
Moodyssons uppväxt präglades också av ett starkt intresse för film, vilket så småningom ledde honom till att byta riktning från poesi till filmregi. År 1992 flyttade han till Stockholm, där han började studera spelfilmsregi vid Dramatiska Institutet och blev med sina 23 år dess yngsta elev någonsin. Han hade ingen tidigare erfarenhet av filmskapande, vilket gjorde hans tid på skolan till en intensiv inlärningsperiod, fylld av upptäckter. Hans antagning till skolan verkar enligt honom ha berott mer på hans starka vilja och skrivna verk än på hans tekniska kunskaper om filmskapande. Bland hans lärare fanns Harald Stjerne och Lennart Hjulström. Under studietiden regisserade han ett antal reklamfilmer och arbetade en kort tid som modefotograf. År 1994 träffade han sin blivande hustru Coco Moodysson. Han avlade examen från Dramatiska Institutet 1995 och tillsammans med Coco bodde han periodvis först i Glanshammar utanför Örebro och senare i Kungälv och Göteborg, innan de slog sig ner i Malmö 1998.
Filmkarriär 1994–1998: Genombrott miniatyr|stående|Alexandra Dahlström (2014) fick sitt genombrott som Elin i Fucking Åmål och har sedan dess haft en nära relation med Lukas Moodysson, samt arbetat som rysk tolk på Moodyssons film Lilja 4-ever. Under utbildningen vid Dramatiska institutet debuterade Lukas Moodysson med sin första kortfilm, Det var en mörk och stormig natt (1994), med Izabella Scorupco, Ernst Günther och Margreth Weivers i huvudrollerna. Den är en skräckfilm som skildrar ett pensionärspar som tittar på en våldsfilm, där maken plötsligt upptäcker att en kvinna blir styckad i hans egen källare. 1995 gjorde Moodysson sin examensfilm för Dramatiska Institutet, kortfilmen En uppgörelse i den undre världen. I filmen spelar Stefan Sauk en gangster som leder en kriminell organisation som maskerar sig som en vanlig kinarestaurang. Moodysson har tidigare uttryckt självkritik för filmen, då han erkände att filmens hektiska kameraföring och osäkra ton kan ha influerats av Martin Scorsese. Kortfilmen fick beröm för sitt manus och sin träffsäkra dialog, och tilldelades pris på filmfestivalen i München.
Under studietiden fick Moodysson genom sin studiekamrat Anna Croneman kontakt med filmproducenten Lars Jönsson, som var verkställande direktör för produktionsbolaget Memfis Film. Med Jönsson som producent regisserade Moodysson kortfilmen Bara prata lite (1997), som handlar om en äldre man vid namn Birger (spelad av Sten Ljunggren) som tappar fotfästet i livet när han blir arbetslös. Kortfilmen blev hans första samarbete med Jönsson och den första filmproduktionen som spelats in i produktionsbolaget Film i Västs nya huvudsäte i Trollhättan, även kallat "Trollywood". Jönsson erkände att Bara prata lite "var från början menad att vara en långfilm, men jag tyckte att det kändes lite för tidigt, så vi bestämde oss för att först göra en kortfilm." Jönsson har efteråt med sitt bolag Memfis Film producerat och varit ansvarig utgivare för samtliga av Moodyssons långfilmer. Under produktionen av Bara prata lite skapade Moodysson även nära samarbeten med filmfotografen Ulf Brantås och filmklipparen Michał Leszczyłowski, hans tidigare lärare vid Dramatiska institutet. Dessa två kom att arbeta bakom flera av Moodyssons senare filmer.