miniatyr|300px|Caerphilly Castle. Att Gilbert de Clare byggde den här borgen mellan 1268 och 1271 ledde till en motsättning mellan Llywelyn den siste och den engelska kronan, som i sin tur var en av frågorna som ledde till slutet för Wales självständighet 1282. Området som nu är känt som Wales har bebotts av den moderna människan i åtminstone 29 000 år men kontinuerlig mänsklig bosättning dateras till perioden efter den senaste istiden. Wales har många kvarlevor från den neolitiska perioden (främst gravkammare) samt från brons- och järnåldern.
Wales nedtecknade historia börjar med romarnas ankomst och deras kamp mot de britanniska stammarna. Britannerna hade en gemensam kultur och ett enhetligt språk men var splittrade på ett flertal stammar. De var spridda över hela södra Storbritannien, inklusive det som idag är England. Två av de större stammarna i nuvarande Wales, silurerna och ordovikerna, gjorde motstånd mot det romerska styret i några år, men ordovikerna kuvades till slut år 79. Britannerna samlades i den romerska provinsen Britannien och stod under romerskt styre ända tills legionerna drogs tillbaka runt år 400. Ungefär vid denna tid kristnades britannerna. De följande århundradena kännetecknades av kamp mot de inträngande anglosaxarna, som kom att bli engelsmännens förfäder.
Under den tidiga medeltiden var Wales indelat i ett antal kungariken och några kungar kunde kombinera flera riken och utöka sitt styre till stora delar av landet. Gruffudd ap Llywelyn kontrollerade i mitten av 1000-talet hela Wales och vissa delar av England under en period. Dessa århundraden kantades av strider mot engelska kungariken som Mercia, sedan mot det förenade engelska kungariket och till slut mot normanderna, som nådde de walesiska gränserna runt 1067. Krigen fortsatte i över två hundra år, ända tills Llywelyn den sistes död 1282 ledde till Wales anslutning till det engelska kungariket. Owain Glyndŵr ledde ett uppror under tidigt 1400-tal och hade kontrollen över Wales under några år innan den engelska kronan kunde återta sitt styre. På 1500-talet antogs lagar som fullständigt införlivade Wales i England.
Två händelser under 1700-talet hade stor effekt på Wales; den industriella revolutionen och metodismen. Under 1800-talet upplevde särskilt sydöstra Wales snabb industrialisering och en dramatisk folkökning. I dessa områden talades kymriska, men de blev mer och mer anglifierade under slutet av århundradet. Under 1800-talet blev också Wales alltmer nonkonformistiskt inom religionen. Under 1900-talet innebar perioden efter andra världskriget en långvarig nedgång i kol- och järnindustrin och inom politiken ersattes det liberala partiet av labourpartiet som den ledande kraften. Under senare delen av århundradet blev home rule en del av den politiska agendan. En folkomröstning 1979 angående home rule slutade med "nej", men i en andra folkomröstning 1997 vann "ja"-sidan med knapp marginal och ledde till att Wales nationalförsamling upprättades i Cardiff.
Wales förhistoria Den tidigaste kända lämningen efter människor i nuvarande Wales är en mänsklig tand, som hittats i en grotta i floden Elwys dalgång i norra Wales. Tandens ägare levde för omkring 250 000 år sedan under tidigpaleolitikum.Davies, J A history of Wales s. 3, refererad i engelskspråkiga Wikipedia Red Lady of Paviland, ett mänskligt skelett färgat i röd ockra, upptäcktes 1826 i en kalkstensgrotta på Gowerhalvön i södra Wales. Trots benämningen tillhörde skelettet en ung man som levde för ungefär 26 000 år sedan vid slutet av senpaleolitikum.Davies, J A history of Wales s. 4, refererad i engelskspråkiga Wikipedia Detta anses utgöra den äldsta kända rituella begravningen i Västeuropa. Skelettet hittades tillsammans med smycken tillverkade av elfenben och snäckskal och en mammutskalle.
Kontinuerlig mänsklig bosättning kan dateras från slutet av den senaste istiden mellan 10 000 och 8 000 år f.Kr., när mesolitiska jägare och samlare från Centraleuropa började flytta till Storbritannien. På den tiden var havsnivån mycket lägre än idag och de låglänta delar av det som nu är Nordsjön var torra land. Den östra kusten av dagens England och kusterna i dagens Danmark, Tyskland och Nederländerna, som var förbundna med en tidigare landmassa, kallad Doggerland, bildade den brittiska halvön på det europeiska fastlandet. Wales var fritt från glaciärer omkring 8 000 f.Kr. Det varma klimatet gjorde att området blev skogbevuxet.
Den postglaciala höjningen av havsnivån separerade Wales och Irland och Irländska sjön bildades. Doggerland begravdes i Nordsjön och för 8 000 år sedan hade den brittiska halvön blivit en ö. I början av den neolitiska tiden (4 000 f.Kr.) var havsnivån i Bristol Channel fortfarande cirka 10 meter lägre än idag.
miniatyr|250px|höger|Bryn Celli Ddu, en senneolitisk kammargrav på Anglesey Neolitiska kolonister blandades med ursprungsbefolkningen och förändrade gradvis sin livsstil från ett nomadiserande liv, bestående av jakt och samlande, till att bli bofasta jordbrukare omkring år 4 000 f.Kr. Detta kallas den neolitiska revolutionen. Man rensade skogarna för att upprätta bete och odla mark, utvecklade ny teknik såsom keramik- och textilproduktion. Under denna period restes många megalitgravar, av vilka Bryn Celli Ddu och Barclodiad y Gawres på ön Anglesey tillhör de mest anmärkningsvärda.Lynch, F. Prehistoric Anglesey s.34-42, 58, refererat i engelskspråkiga Wikipedia
Omkring 2500 f.Kr. började man använda metallredskap i Wales, först av koppar och senare av brons. Klimatet under den tidiga bronsåldern (cirka 2500-1400 f.Kr.) anses ha varit varmare än det nuvarande, eftersom det finns många lämningar från denna period i vad som nu är kala högländer. Under den sena bronsåldern (cirka 1400-750 f.Kr.) utvecklades mer avancerade bronsredskap. En stor del av den koppar som användes i bronstillverkningen kom troligen från koppargruvan vid Great Orme, där mycket storskalig gruvdrift skedde, särskilt vid mitten av bronsåldern.Lynch, F. Gwynedd s. 39-40, refererad i engelskspråkiga Wikipedia Enligt John T. Koch och andra var Wales i den sena bronsåldern en del av ett maritimt handelsnät som också inbegrep andra keltiska nationer: England, Frankrike, Spanien och Portugal, där keltiska språk så småningom utvecklades.
Det tidigaste järnredskap som har hittats i Wales är ett svärd från Llyn Fawr i Rhonddas floddal. Detta tros härstamma från omkring 600 f.Kr.Davies, J A history of Wales s. 19, refererad i engelskspråkiga Wikipedia Under järnåldern byggdes fornborgar, som är särskilt vanliga i Wales. Några exempel är Pen Dinas nära Aberystwyth och Tre'r Ceiri på Lleynhalvön. Ett särskilt betydelsefullt fynd från denna period gjordes 1943 vid Llyn Cerrig Bach på Anglesey, när man skulle bygga en bas för Royal Air Force. I fyndet fanns vapen, sköldar, vagnar med tillbehör, och slavkedjor och redskap. Många hade slagits sönder med flit och ser ut att ha varit votivgåvor.Lynch, F. Prehistoric Anglesey s.249-77, refererad i engelskspråkiga Wikipedia
Traditionellt har historiker trott att flera olika invandringsvågor införde olika kulturer i området, och till stor del ersatte den tidigare befolkningen. Den sista invandringsvågen skulle då ha varit kelterna. En del modern genetisk forskning tyder nu på att detta inte stämmer, och att införandet av keltiskt språk under bronsåldern kan ha berott på invandring i mindre skala. Oaktat vilket har Wales en otvetydigt keltisk kultur, som är en direkt fortsättning på den tidigare britanniska kulturen innan den anglosaxiska invasionen.
Wales inom Romerska riket (48–410) vänster|miniatyr|300px|Stammar i Wales vid tiden för den romerska invasionen. De exakta gränserna är grundade på gissningar.
Fram till och med den romerska ockupationen av Britannien, var Wales inget separat land och skildes inte från det övriga Britannien med vilket det delade språk och kultur. Området var uppdelat på ett antal stammar, av vilka silurerna i sydöstra Wales och ordovikerna i centrala och nordvästra Wales var de största och mäktigaste.Cunliffe, B. Iron Age communities in Britains. 115–118, refererad i engelskspråkiga Wikipedia. Dessa två stammar var de som gjorde starkast motstånd mot den romerska invasionen.
Den första attacken på de britanniska stammarna i det som idag är Wales utfördes under legaten Publius Ostorius Scapula omkring 48 e.Kr. Ostorius attackerade först Deceangli i nordöst, vilka tycks ha givit upp utan stort motstånd.Davies, J A History of Wales s. 28, refererad i engelskspråkiga Wikipedia Han ägnade sedan flera år att kriga mot silurerna och ordovikerna. Deras motstånd leddes av Caratacus, som hade flytt från det som nu är sydvästra England när det erövrades av romarna. Han ledde först silurerna och flyttade sedan till ordovikernas territorium, där han besegrades av Ostorius år 51 e.Kr.Lloyd, J.E. A History of Wales s. 53, refererad i engelskspråkiga Wikipedia. Caratacus flydde till briganterna, vars drottning lämnade över honom till romarna.
Silurerna blev dock inte kuvade utan bedrev effektiv gerillakrigföring mot de romerska styrkorna. Ostorius dog medan denna stam fortfarande inte hade besegrats, och efter hans död fick de en seger över romarnas Legio II Augusta. Det förekom inga fler försök att utöka romersk överhöghet i Wales förrän under guvernören Gaius Suetonius Paulinus, som gjorde angrepp längre norrut och erövrade ön Anglesey år 60 eller 61 e.Kr.Lloyd, J.E. A History of Wales s. 55, refererad i engelskspråkiga Wikipedia. Han blev dock tvungen att möta hotet från Boudiccas uppror. Silurerna underkuvades slutligen av Sextus Julius Frontinus i en serie fälttåg som avslutades omkring 78 e.Kr.Lloyd, J.E. A History of Wales s. 57, refererad i engelskspråkiga Wikipedia. Hans efterträdare Gnaeus Julius Agricola underkuvade ordovikerna och återerövrade Anglesey i början av år 79.Lloyd, J.E. A History of Wales s. 58, refererad i engelskspråkiga Wikipedia.
Romarna ockuperade hela Britannien, där de byggde vägar och fort, utvann guld och bedrev handel, men deras intresse för det senare Wales var begränsat på grund av den svåra terrängen och bristen på jordbruksland. De flesta romerska lämningar i Wales är av militär natur. Området kontrollerades av legionbaser vid Deva (Chester) och Isca Silurum (Caerleon), med vägar som förband dessa baser med understödjande fort som Segontium (Caernarfon) och Maridunum (Carmarthen). Romarna grundade såvitt känt endast en stad i Wales, Caerwent (Venta Silurum), men utgrävningar har tytt på att det också kan ha funnits en stad vid (Maridunum).Davies, J A history of Wales s. 31, 34, refererad i engelskspråkiga Wikipedia. Wales anses ha varit en del av den romerska provinsen Britannia Superior och senare av provinsen Britannia Prima, som också innefattade västra England.Davies, J A history of Wales ss. 39, refererad i engelskspråkiga Wikipedia.
Wales efter romarna (411–700) När den romerska militära närvaron drogs tillbaka från Storbritannien 410 blev de olika delarna självstyrande. Det finns tecken på fortsatt romerskt inflytande efter att legionerna hade lämnat Wales, i form av en inskrift på en sten från Gwynedd som dateras till mellan slutet av 400-talet och mitten av 500-talet och som är ett minnesmärke över en viss Cantiorix, som beskrevs som en medborgare (cives) i Gwynedd och kusin till domaren (magistratus) Maglos.Lynch, F. Gwynedd s. 126, refererad i engelskspråkiga Wikipedia. En betydande irländsk kolonisering förekom i Dyfed i sydvästra Wales, där det finns många stenar med oghaminskrifter.Davies, J. A History of Wales s. 52, refererad i engelskspråkiga Wikipedia.