mini|stående=1.4|Ursprungliga Lindhagenplanen från 1866. Lindhagenplanen var en generalplan för Stockholm framlagd i ett Utlåtande med förslag till gatureglering i Stockholm år 1866 av en kommitté under ledning av juristen och politikern Albert Lindhagen. Lindhagenplanen antogs aldrig i sin helhet av Stockholms stadsfullmäktige. Endast delar genomfördes efter hårda strider och revideringar. Ändå skulle Lindhagens generalplan få stor betydelse för Stockholms omdaning under det sena 1800-talet. Enligt konsthistorikern Ragnar Josephson är det genom Lindhagenplanen som det moderna Stockholm räknar sin uppkomst.Lundevall (2006), s. 61 Även Stockholms moderna parkhistoria kan sägas ha börjat med Lindhagenplanen.
Bakgrund miniatyr|Karta över Stockholm 1838 visar staden före Lindhagenplanens regleringar skulle förändra den. Stormaktstidens stadsplan för Stockholm som kom till vid 1600-talets mitt under överståthållaren Clas Larsson Fleming och stadsingenjören Anders Torstensson hade varit väl tilltagen och fylldes bara långsamt med hus och människor. Befolkningsökningen fram till mitten av 1800-talet var ungefär bara en halv procent per år. Omkring 1850 bodde 93 000 invånare i Stockholm, därav fortfarande över 13 000 människor i Gamla stan.Glase med flera (1988), sida 202
Vid seklets mitt började industrialismen nå Stockholm och staden blev på kort tid Sveriges ledande industristad med en massiv invandring av arbetskraft från landsbygden. Befolkningen ökade från cirka 100 000 personer år 1856 till 200 000 år 1884.Hall (1999), s. 104 Stockholms stadsplan från 1600-talet fylldes nu i snabb takt med bostäder och människor och nådde snart sina gränser. Därtill kom att bristfällig vattenförsörjning och avfallshantering ledde till stora hygieniska problem. Dödligheten var mycket hög, även i jämförelse med andra europeiska storstäder. Ännu på 1850-talet dog vart tredje barn före ett års ålder och medellivslängden i Stockholm var endast 20 år för män och 26 år för kvinnor. Återkommande koleraepidemier var den största orsaken.Pihl Atmer (1987), s. 43
I ett försök att förbättra bostadssituationen i Stockholm fokuserade man på Gamla stan, som man ansåg var "en kvarleva av medeltidens barbariska byggnadssätt som saknar ålderdomens vördnadsvärdighet".Hall (1999), s. 108 En av de första var arkitekten Georg Theodor Chiewitz som år 1846 presenterade ett numera förlorat förslag till reglering av Stadsholmens centrala delar och många planer skulle följa. Idéer att riva Gamla stan och bygga nytt förverkligades aldrig (se Stadsplanering i Gamla stan). I stället föddes idén att utvidga stadens gatunät och bebyggelse mot norr, söder och väst och att släppa in ljus och luft i de befintliga delarna.
Wallströms och Rudbergs förslag År 1857 motionerade kommunalmannen och kammakaren A.E. Schuldheis hos Stockholms magistrat om en regleringsplan för Gamla stan.Lundevall (2006), s. 61 Han menade att en projektplan skulle upprättas "efter vilken staden [...] kan bli efter hand förbättrad och förskönad". Schultheis ville även utlysa en tävling om planens utformning som skulle beröra hela Stockholm.Hall (1999), s. 109 Förslaget mötte häftig kritik och Schultheis' motion skrinlades men aktualiserade 1863 av Stockholms nye överståthållare Gillis Bildt (senare Sveriges 5:e statsminister). Av stor betydelse var att Bildt var beredd att undanta Gamla stan från regleringsplanerna. Bildt ville även att en generalplan skulle uppdras som omfattade utöver reglering av befintlig bebyggelse även de ännu obebyggda delarna av staden.Hall (1999), s. 109
Uppdraget att utarbeta denna generalplan gick till stadsingenjören A.W. Wallström och byggmästaren A.W. Rudberg. Rudberg hade tidigare lagt fram "en förtjänstfull plan till bebyggande av Staden mellan broarna", där i princip all bebyggelse utom Stockholms slott och kyrkor hade rivits bort. Wallströms och Rudbergs planförslag för hela Stockholm var uppdelat i sju delstadsplaner och överlämnades till drätselnämnden under år 1864, men drätselnämnden ville att en kommitté att granskade förslaget innan man gick vidare. Kommitténs ledande kraft och ordförande var juristen och riksdagsledamoten Albert Lindhagen. Wallströms och Rudbergs förslag saknade ett övergripande perspektiv och granskningskommittén, under Lindhagen, fann 1866 att deras planer var helt oanvändbara. Wallström och Rudberg tog motgången mycket hårt. Rudberg avled 1869.Hall (1999), s. 113
Wallströms och Rudbergs förslag, två exempel
Lindhagenkommitténs generalplan Albert Lindhagen hade det övergripande perspektivet och under honom bildades en kommitté som skapade en första generalplan, Lindhagenplanen, för Stockholms malmar och Kungsholmen. Han ville att staden skulle genomkorsas av breda, trädplanterade esplanader och boulevarder. Vid sin sida hade Lindhagen bland andra två arkitekter, Pehr Johan Ekman och Ludwig Hawerman, en officer och tekniker, Wilhelm Leijonancker, samt en av Stockholms främsta byggmästare, Axel Alm. Troligen spelade Leijonancker den viktigaste rollen. Genom sina många resor var han väl informerat om vad som hände i andra europeiska storstäder. Vid den tiden var han även i full färd med att låta anlägga Stockholms första vattenverk, Skanstullsverket (se Vatten och avlopp i Stockholm).Hall (1999), s. 116-117
miniatyr|Förslag till Sveavägens breddning till 70 meter. Stockholms slott i fonden, vy mot norr. upright|left|miniatyr|Albert Lindhagen. I Lindhagenplanen lades ett reglerat gatunät ut, influerat av bland annat Georges-Eugène Haussmanns omdaning av Paris och av James Hobrechts plan för Berlin. Principen var en rutnätsplan med fyrkantiga kvarter, omgivna och genomkorsade av stora esplanader och boulevarder. Man ska dock inte överskatta inflytandet av Haussmanns regleringsplan. Visserligen hade Lindhagen besökt Paris under sin bröllopsresa 1860 men för arbetena i Paris fanns ingen publicerad dokumentation och något övergripande koncept kunde därför inte kopieras. Stockholms geografiska förutsättning går inte heller att jämföra med den för Paris. I Lindhagenkommitténs yttrande talas det bara om att "efter Parisiskt mönster här och där göra en genombrytning [av kvarter]".Hall (1999), s. 123 Lindhagens utgångspunkt var "rörelse inom staden och dess naturliga vägar" och ett "helgjutet system av kommunikationer". Vidare skulle planen underlätta för den snabbt växande trafiken, förbättra bostädernas hygieniska förhållanden och minska risken för bränder.Lundevall (2006), s. 61
På Södermalm utökades 1600-talets rutnätsplan söder- och västerut med Götgatan och Hornsgatan som huvudstråk. En ringformad huvudgata (nuvarande Ringvägen) drogs genom de nya kvarteren från Söder Mälarstrand och Riddarfjärden i norr till Tegelviken och Fåfängan i öst. Även på Norrmalm utökades gatunätet mot norr (dagens Vasastan), med samma riktning och liknande struktur som stadsingenjören Anders Torstenssons gamla stadsplan för Nedre Norrmalm från 1640-talet.
På Norrmalm föreslogs bland annat en 70 meter bred Sveaväg i stil med Champs-Elysées, från Brunnsviken fram till Gustav Adolfs torg, utan hänsyn till bebyggelse eller terräng, rätt över Adolf Fredriks kyrka, Hötorget och Brunkebergstorg. Andra paradgator i planen var Valhallavägen, Strandvägen, Norr Mälarstrand, Karlbergsvägen, Lindhagensgatan och Odengatan. I motsats till Champs-Elysées som mynnar i en triumfbåge ledde Stockholms nya esplanader och boulevarder blicken ut till naturen, vilket gav planen en typisk Stockholmsaccent.Lundevall (2006), s. 61 Vid upprättandet av Lindhagenplanen gjordes det till regel att - med några få undantag - låta alla stadens obebyggda bergshöjder reserveras för parkanläggningar och planteringar. Stockholms moderna parkhistoria kan sägas börja med Lindhagenplanen (se även parker i Stockholm).Lundevall (2006), s. 63
Lindhagenskommitténs förslag var med sitt 117 sidor långa memorial, även internationellt sett, ett pionjärarbete på området stadsplaneteori.Hall (1999), s. 116 Den befolkningstillväxt som låg till grund för Lindhagenplanen stämde förvånansvärt väl. Man antog för år 1890 folkmängden i Stockholm till 200 000 och 1915 till 300 000 personer. Utfallet blev 246 000 respektive 364 000.Hall (1999), s. 116 Genomförandetiden för generalplanen beräknades till 63 år (alltså till 1929). Under denna period skulle staden leva med en hel del provisorier som gator med två fasadlinjer, en äldre och en nyare. Det tyckte kommittén inte var någon allvarlig nackdel eftersom vissa markpartier kunde nyttjas som planterade förgårdar i avvaktan på att hela gatan skulle breddas. Gällande kostnaderna var kommittén mycket optimistisk. Staden skulle bara förvärva gatumark och bygga gator medan resten skulle vara fastighetsägarnas angelägenhet.Hall (1999), s. 116
Lindhagenplanens utveckling, exempel Norrmalm
Kritik Lindhagens förslag presenterades 1866 men mötte direkt stark kritik och efter att Lindhagenkommitténs generalplan trycktes 1867 låg arbetet stilla ända fram till år 1873. Man ansåg att planen var "alltför storartad". Men det fanns även positiva röster som Svenska Dagbladets redaktör, som fann att planen snarast borde antas och inte skjutas på framtiden.Hall (1999), s. 119 Varför det fortsatta arbetet med planen vilade i sju år är okänt, men det sena 1860-talets lågkonjunktur för bostadsbyggande kan ha bidragit. Man tyckte att frågan om en generalplan inte tedde sig särskilt brådskande. Även planens storlek och komplexitet kan ha varit en anledning till att man undvek att ta itu med den.Hall (1999), s. 117
Lindhagen var den ende bland stadens politiker som utgick från en genomtänkt helhetssyn. Mot sig hade han sparsamhetsivrare, representanter för olika fastighetsintressen och tyckare i största allmänhet.Hall (1999), s. 119 Men Lindhagen var en envis, kunnig och skicklig debattör. Han producerade en lång rad motioner och alternativförslag och kämpade för att rädda så mycket som möjligt av den ursprungliga planen. Det förefaller även rimligt att Lindhagen växte med uppgiften och att hans kunskaper i stadsplanering var större 1880 än tjugo år tidigare. Till den besvärande bilden hör även en omfattande fastighetsspekulation, där "inside information" om stadens planer utnyttjades till privat vinnig. Dagens Nyheter talade 1879 om "en järnring (kring Stockholm) av hänsynslöst spekulationsraseri".Hall (1999), s. 119
Genomförande mini|Regleringsplanen för Kungsholmen, ett motförslag av Lindhagen från 1879. Lindhagen hade tänkt sig en ostvästlig huvudaxel över hela Kungsholmen. Den västliga delen utgör idag Drottningholmsvägen. miniatyr|Byggnadschefens förslag till reglering av Södermalm 1878. Här syns ett aldrig byggt järnvägsspår som förband Södra station med Norra Hammarbyhamnen via Katarina bangata. I januari 1874 återupptogs arbetet med generalplanen. Beslutsprocessen var lång och komplicerad, handläggningen inleddes i drätselnämndens första avdelning, där Lindhagen var ledamot. Därefter gick planförslagen till beredningsutskottet. Efter remiss till bland annat byggnadsnämnden och med egna synpunkter vidarebefordrades ärendet till stadsfullmäktige för antagande. Slutligen skulle förslaget genom överståthållaren underställas Kunglig Majestät för fastställelse.Hall (1999), s. 117
Lindhagenplanen antogs intei sin helhet av Stockholms stadsfullmäktige. Endast delar genomfördes, efter hårda strider och revideringar under 1870- och 1880-talen. Ärendet tog sig långsamt fram och det hölls många sammanträden och bordläggningar. En delstadsplan för Östermalm antogs 1875 och åren 1877-1880 antogs tre delstadsplaner omfattande Norrmalm, Kungsholmen och Södermalm, som sedan fastställdes av kung Oscar II.Hall (1999), s. 125