miniatyr|Fabriksanläggningen 1946.
Gustavsberg (AB Gustavsberg) var en tillverkare av hushållsporslin, sanitetsporslin (och badkar) och plastprodukter med säte i Gustavsberg på Värmdö utanför Stockholm. Ett tidigare namn var Gustavsbergs porslinsfabrik.
Tillverkning av porslin började år 1825 och tillverkning av bruksföremål i plast startade 1945. Tillverkningen av sanitetsporslin inleddes 1937 och nedlades i Gustavsberg 2014, men Gustavsbergsprodukter tillverkas av Villeroy & Boch på andra orter.
Numera produceras bara hushållsporslin i mindre omfattning av HPF (Hushållsporslinsfabriken) i Gustavsberg AB samt utrustning för vattenskärning. År 2014 startade rivningen av vissa fabriksbyggnader för att ge plats för bostadshus.
Historia miniatyr|Flintgods med ”Willow”-mönster tillverkades 1880–1901 och 1916–1933. Namnet Gustavsberg kommer från det tegelbruk som anlades på 1600-talet av Maria Sofia De la Gardie vid den egna egendomen i Farsta och som hon namngav efter sin make Gustav Gabrielsson Oxenstierna. Tegelbruket anlades för att kunna uppföra en herrgårdsbyggnad men fick avkastning när Stockholm byggdes ut. Namnet på godset var Farsta och båda namnen användes parallellt fram till att det delades upp i början av 1800-talet: godset blev Farsta och fabriken Gustavsberg.Kulturarv Stockholm: Gustavsbergs porslinsfabrikStockholms läns museum: Gustavsberg – Farstaviken 1821 köptes egendomen av Johan Olof Wennberg och grosshandlaren Johan Herman Öhman för att fortsätta tillverkningen av tegel, men efter några år beslöts att satsa på porslin. Gustavsberg var även senare verksamt inom tegel, bland annat genom att äga Mälardalens tegelbruk.
Gustavsbergs porslinsfabriks historia började i februari 1825 genom att kommerserådet Johan Olof Wennberg och grosshandlaren Johan Herman Öhman inrättade ett bolag för ”porslinstillverkning” på den av Öhman 1821 inköpta egendomen Farsta med det underlydande Gustavsberg på Värmdö. I mars samma år beviljades deras fabrik privilegier av kommerskollegium. Fram till 1830 byggdes 36 byggnader i form av fabriker och bostäder. Den äldsta delen som finns kvar är Gula byggningen från 1826.
Öhman inköpte tillverkningsutrustning av Fredrik Rohde (1781–1840), som inköpt utrustning från den tidigare Bredsjö porslinsfabrik i Järlåsa, men misslyckats med att etablera ny produktion på gården Fredriksdal i Uppland. Rohde ingick som delägare i Gustavsbergsfabriken, och 1827 skedde den första provbränningen. Leran från Tyskland gick under namnet kölnisk lera. Resultat blev inte det önskade, och man startade strax en stödverksamhet – vaxljustillverkning – för att kunna hålla produktionen i gång. Redan samma år lämnade Wennberg bolaget och Öhman tvingades ombilda bolaget under namnet Gustafsbergs Fabriks Bolag, med Fredrik Rodhe som anställd sakkunnig driftschef och med H.J. Oldenburg och bergmekanikus Gustaf af Uhr som nya delägare. Rohde fick avgå när kvalitén på porslinet inte förbättrades, och han ersattes av Karl Berger som arbetat vid KPM i Berlin. Berger moderniserade fabriken men lyckade inte höja kvalitén och fick lämna fabriken varpå Rohde kom tillbaka som verkmästare.Arvidsson 2015, s. 14ff Rodhe ersattes 1828 av Karl Hammarstrand, och samma år avskedades Öhman som disponent bland annat för att han ansågs prioritera fel och inte skötte verksamheten: han hade låtit bygga ut ortens värdshus men engagerade sig inte i att låta bygga en damm i Kvarnströmmen. Bolaget hade stora problem med att Kvarnströmmen inte räckte till för produktionen.Edla Sofia Arvidsson 1997, s. 18
Uppgång under Godenius thumb|Gustavsbergs Porslinsfabrik kring 1870. Redan på 1830-talet hade man 150 anställda men problem fortsatte och ledde till att en stor andel av det tillverkade godset kasserades. 1838 såldes bolaget på en offentlig auktion. Gustavsbergs fabrikers intressenter bildades med Samuel Godenius och Simon Nordström som huvudmän. Rohde, som en tredje gång blivit verkmästare, ersattes av Gregory Holden när Gustavsberg lyckats värva engelska porslinsmedarbetare.Arvidsson 2015, s. 19 1839 kom en vändning, då man övergick från tyska leror och i stället satsade på engelska råvaror och metoder. Leran började tas från Cornwall och samtidigt engagerades engelska arbetare. Engelsmannen Georg Barlow tog över den tekniska ledningen 1857. Barlow spelade en viktig roll i Gustavsbergs utveckling tekniskt och konstnärligt.Arvidsson 2015, s. 33 Förändringen innebar också att man ändrade sin märkning och införde ett ankare som sitt produktmärke, efter engelsk förebild. I samband med detta löstes det gamla bolaget upp och fabriken köptes upp av Gustavsbergs Fabriks intressenter.
Redan 1832 hade en ångmaskin installerats vid fabriken, och på 1840-talet inköpte man även en hjulångare för att kunna säkra sina transporter. Verkmästaren Gregory Holden arbetade framgångsrikt för Gustavsberg med flera populära dekorer men blev 1845 värvad över till konkurrenten Rörstrand. Holden tog med sig yrkeskunskap och kunskaper om Gustavsbergs tillverkning och planer för kommande år, och värvningen försämrade relationerna mellan de två tillverkarna.Arvidsson 2015, s. 26
1846–1850 hade Gustavsberg ekonomiska problem och produktionen låg under perioder nere. 1854 lanserades flintgods i bättre kvalité och 1864 började tillverkningen av benporslin. 1869 följde tillverkningen av majolikaporslin.Lutteman 1975, s. 7 Gustavsberg gjorde även exportförsök där porslin skickades till Åbo och Helsingfors men även så långt bort som Batavia och Sydney.Lindskog-Nordström 1973
Samuel Godenius (genom sin firma Godenius & Co) blev ensam ägare till Gustavsberg 1850. Godenius köpte Gustavsberg på en offentlig auktion 1850 för 40 000 riksdaler och kostnaden blev totalt 190 000 riksdaler med fordringar, varulager och inventarier. Då hade bolaget året innan bjudits ut för 267 000 riksdaler utan att hitta en köpare.Arvidsson 2015, s. 28 Under Godenius ledning stabiliserades företaget, och grunden lades till det storföretag som Gustavsberg skulle bli vid seklets slut. 1850–1854 var Johan Georg Gentele disponent och teknisk chef och tekniska framsteg gjordes. Gentele lyckades driva upp produktiviteten men hans impopularitet bland arbetarna tvingade bort honom. Under hans tid inträffade bland annat ett arbetaruppror i Gustavsberg 1850.
1863 besökte Karl XV Gustavsberg och beställde en stor servis. Nu började Gustavsberg med benporslin. 1866 följde deltagande vid Skandinaviska konst- och industriutställningen i Stockholm och världsutställningen i Paris. 1868 rekryterade Gustavsbergs porslinsfabrik arkitekt Magnus Isæus och professor August Malmström för att få konstnärlig kompetens till företaget.
Bruksorten under familjen Odelberg miniatyr|Farsta slott var Odelbergs bostad i Gustavsberg. Den snabbt växande bruksorten kom att domineras av progressiva brukspatroner som gjorde Gustavsberg till ett mönstersamhälle. Den mest betydande av dessa blev Wilhelm Odelberg som var verksam från 1869 till sin död 1924 och som även var konservativ riksdagsman. Odelberg var svärson till Samuel Godenius och anställdes 1869 som disponent. Odelbergs tillträde märktes genom moderniseringar och ökad omsättning – under 1870-talets första år fördubblades den. Under Odelbergs första tio år fördubblades antalet anställda från 300 till 600. Odelberg var också den som startade bolagets rederiverksamhet och utökade den genom att köpa in fler båtar. Telegrafförbindelse upprättades 1872 och de första telefonerna följde 1878.Lutteman 1975, s. 17
Under 1870-talet började Gustavsberg fira konstnärliga framgångar. Bakgrunden var debaclet vid Konst- och industriutställningen i London 1871 där porslinet fick usla omdömen. Isæus och Malmström skapade som ett alternativ serviser i fornnordisk stil. En annan viktig milstolpe blev porslinsserien Blå blom, som kom att bli Gustavsbergs definitiva och tillverkades oavbrutet från 1874 till 2006. Företaget utvecklades genom att utländska specialister rekryterades och tekniska förbättringar genomfördes. Resultatet blev att Gustavsberg firade framgångar på utställningar i Moskva, Köpenhamn, Wien, Drammen och Bogotá. I Ryssland mottog Gustavsberg guldmedalj och Drammen-utställningen ledde till stor export till Norge.Lindskog-Nordström 1973, s. 144
Odelberg hade stor betydelse för fabrikens utveckling då han införde sociala inrättningar för att förbättra arbetarnas villkor, främst genom att bygga arbetarbostäder men även genom en livsmedelsaffär för de anställda. Han förnyade även tillverkningen i fabriken, såväl tekniskt som konstnärligt. 1875 blev Gustavsbergs ett aktiebolag och 1878 tog familjen Odelberg över aktierna i bolaget när Samuel Godenius hamnade på obestånd. På 1890-talet arbetade 900 personer på Gustavsberg och av dessa var 15 procent barn. Barnen började arbeta i fabriken från elva års ålder. Barnen var billig arbetskraft. På kvällarna fick de gå i rit- eller slöjdskola. 1898 stod ett nytt huvudkontor klart efter ritningar av Johan Laurentz. Gula byggningen kom då att kallas Gamla kontoret.Edla Sofia Arvidsson 1997, s. 28ff På 1890-talet byggdes även det vattenhjul som fortfarande kan ses på det tidigare fabriksområdet. Hjulet byggdes under ledning av byggmästaren Carl Viktor Danielsson.Edla Sofia Arvidsson 1997, s. 88ff 1895 började Axel Odelberg i bolaget och inledde en modernisering, bland annat genom att låta uppföra ett elkraftverk. Från 1905 fick fabriken sin elförsörjning från Kattholmens kraftverk innan Gustavsberg anslöts till Älvkarlebynätet 1921.
Wilhelm Odelberg styrde över Gustavsberg i en patriarkalisk anda och för att slippa inblandning från Värmdös kommunalpolitiker såg han till att Gustavsberg bildade en egen kommun 1902. Villkoren för arbetarna var då så goda i Gustavsberg att det dröjde till 1919 innan en fackförening bildades där, nästan en mansålder senare än i övriga Sverige. Dess bildande sågs med oblida ögon från fabriksledningen. Gustafsbergs Fabriks Uppköpsförening AB var ett företag som bildades av Gustavsbergs porslinsfabriks ledning som ett led i att förbättra arbetarnas levnadsstandard. Föreningen upplöstes 1919 och i stället bildades Gustavsbergs Konsumtionsförening U.P.A., som övertog verksamheten.Minnesskrift utgiven av Gustavsbergs konsumtionsförening
Konstnärerna och Gustavsberg thumb|Stockholmsutställningen 1930. Under Wilhelm Odelbergs tid började man knyta betydande konstnärer till fabriken, främst bland dessa märks Gunnar G:son Wennerberg och Herman Neujd. Särskilt Wennerberg kom att sätta sin prägel på produktionen med sina alster. Han kom till Gustavsbergs porslinsfabrik år 1895 som mönstertecknare och konstnärlig ledare och kom att formge en rad serviser för fabriken fram till 1908. Gustavsberg gjorde en stor satsning på Stockholmsutställningen 1897.Arvidsson 2015, s. 81 Wennerbergs företrädare som konstnär vid fabriken var Helmer Osslund kommit till Gustavsberg 1890. Han inspirerades av naturen och lämnade Gustavsberg 1894 för att arbeta som fri konstnär och blev en känd landskapstolkare.Lindskog-Nordström 1973, s. 154 Josef Ekberg blev ny konstnärlig ledare efter Wennerberg 1908. Ekberg som var bördig från Värmdö började redan som tolvåring på Gustavsberg 1889. Tillsammans med Wennerberg utvecklade han sin sgraffitoteknik och duon representerade bolaget på Världsutställningen i Paris år 1900. 1910 anställdes även den första kvinnliga konstnären, Beata Mårtensson.